En svensk-spansk medborgare grips av israelisk militär på internationellt vatten, förs till Israel och uppges ha utsatts för våld. I Spanien blir det politisk storm och diplomatiska krav. I Sverige blir det några artiklar, ett konsulärt konstaterande och gäspningar från media.

Det är något rörande återhållsamt över svensk nyhetsvärdering. En svensk-spansk medborgare grips av israelisk militär på internationellt vatten, förs till Israel, uppges ha utsatts för våld och hålls frihetsberövad under anklagelser som hans försvar bestrider. I Spanien: nationell tv, politisk storm, diplomatiska krav, långa inslag. I Sverige: några artiklar, lite konsulärt tillträde och sedan ungefär samma energi som vid ett inställt pendeltåg i Flemingsberg.

Man får förstås inte överdriva. Det är ju bara en svensk medborgare. Och bara internationellt vatten. Och bara en stat som stoppar en humanitär flottilj. Och bara uppgifter om misshandel. Och bara Spanien som använder ord som ”illegal” och kräver frigivning. I svensk offentlighet krävs det kanske mer för att media ska gå upp i stabsläge. En borttappad älgkalv, möjligen. Eller en minister som glömt en Toblerone i fel sammanhang.

Det mest fascinerande är språket. När andra länder protesterar heter det diplomati. När aktivister protesterar heter det kopplingar. När Israel frihetsberövar heter det ”griper”. När Spanien reagerar kraftfullt heter det i praktiken: intressant, men har vi frågat UD om de ”följer ärendet”?

Svensk mediebevakning älskar annars principer: folkrätt, medborgarskydd, press på makten. Fast ibland tycks principerna behöva mellanlanda i en redaktionell säkerhetskontroll.

Men spansk media kör på i bästa sändningstid och behandlar en medborgare som en medborgare. Lite osvenskt, nästan.