Göteborg, Barcelona och Genua var bara några i raden. Efter de våldsamma kravallerna vid globaliseringsrörelsens motmöten så måste det konstateras: Det är dags att börja prata om revolutionen.
Reform eller revolt. Efter att såren läkts från öststatsdiktaturernas våld mot de vänsterrevolutionära idéerna, tanken att kapitalet på en utomparlamentarisk väg ska kollektiviseras och underställas demokratin, är den gamla frågeställningen på nytt aktuell. Under 80- och 90-talen såg vi en mängd radikala rörelser vilka kan sorteras under vad som i USA kallas identitetspolitik. Det vill säga att de huvudsakligen engagerade sig mot förtryck vilka har sin grund i sociala relationer som rasism, sexism och homofobi. Aktivisterna var politiskt vänsterorienterade men aktiviteterna hade sällan direkt med materialistiskt grundad klasskamp att göra. Med den globala nyliberalismens härjningar skapades dock den antikapitalistiska protestvågen mot de finansiella institutionerna. Plötsligt började den postsovjetiska aktivistvänstern att spela på den ekonomiska planhalvan. Ett steg som säkerligen inte var långt för aktivisterna men som tog den gamla arbetarrörelsen på sängen. En rörelse som i flera länder under 1900-talet lyckats ta regeringsmakten ställs nu inför gräsrötter som ifrågasätter det socialistiska värdet av detta:
Visst, välfärdsreformer vill vi gärna ha men vänsterns uppgift är inte att administrera kapitalismen. I detta spännande historiska läge befinner vänstern sig nu. Medan mainstreammedia fokuserar på stenkastning så missar de andra, för vänsterns framtid betydligt intressantare, händelser vid de globala massprotesterna. Som de basdemokratiska fackföreningarnas branschmöten vid toppmötesprotesten i Göteborg sommaren 2001 eller att hundra SSU:are där antog en socialistisk resolution med rubriken "Arbetarrörelsen får inte sälja ut sina grundläggande värderingar".
Identitetspolitik kan inte vara revolutionär, det vill säga syfta till ett hastigt och kvalitativt språng bort från rasism, sexism etc. Klasskampen kan göra ett sådant språng från kapitalismen. De revolutionära tendenserna inom vänstern framstår i media som något subkulturellt och marginaliserat, ungefär som militanta veganer. Borgerligheten har förstås föga intresse att uppmärksamma den inte obetydliga del av den politiskt aktiva befolkningen som utan rånarhuvor faktiskt förespråkar revolutionär socialism.
Mediabilden stressar vänstern. Exempelvis ansåg många, med rätta, att de inte hade någon skuld för den tragiska våldsutvecklingen i Göteborg. Men det gäller att inte gripas av panik. Att blint svära trohet till den borgerliga rättsstaten är att bakbinda arbetarrörelsens kärnverksamhet, det utomparlamentariska fackliga arbetet. Att förneka reformismens, i ett socialistiskt perspektivs, tillkortakommanden är lika historielöst som att kalla Stalin för "arbetarklassens förkämpe". Även de radikaler som framhåller den parlamentariska vägen som viktigast borde inse att den bästa reformisten är revolutionären. När starka utomparlamentariska sociala rörelser protesterar och reformer genomförs för att blidka denna vrede så går förändringarna både på djupet och har lång livstid.
Revolutionen kommer inte vara klädd i rånarluva. Revolutionen är folkets demokratiska möjlighet ifall de medvetet börjar försvara sina klassintressen. Vi är inte där nu, kanske kommer vi aldrig dit, men strategierna och dess utövare har ett växande inflytande i den globala arbetarrörelse vilken isolerad i parlamentsrummen sakta skulle förtvinat under förra århundradet.
Reform eller revolt. Det är dags att börja diskutera igen.