Det lackade mot parlamentarisk festival i konungariket Sverige. I stadsdelen Möllevången i Malmö hade det främsta, ja nästan det enda, synliga tecknet på detta under sensommaren varit moderaternas affischer på reklampelarna. Affischer vilka i samma takt som de sätts upp blivit nerklottrade, bortrivna eller överklistrade med resurssvagare grupperingars glada amatöralster. Blir det inte roligare än så här hann jag nästan tänka innan en valstuga dök upp på torget en vardag i slutet av augusti.

Antagligen delar inte särskilt många mina sentimentala känslor inför valstugor. Men få saker kan för mig så starkt väcka minnen om ungdomens spruckna drömmar som dessa folkhemsbodar. Minnen om en tid när man i tur och ordning klev över tröskeln till varje parti inte bara för att plocka åt sig av gratiskaramellerna utan för att i n f o r m e r a sig. För att fullgöra sin högtidliga plikt som samhällsbyggare in spe, dvs. i väntan på att ålder för rösträtt uppnåtts. Och där inne fanns det så kallade fotfolket iklädda vindjackor i olika färger och emblem.

Att det fanns andra och bättre sätt, som att gå med i ett ungdomsförbund, nätverk eller aktionsgrupp och på det sättet liksom ta ut sin demokratiska rätt i förväg, föll mig aldrig in. Av någon anledning kunde jag i tonåren hitta mig fram till dammiga alster som Gunnar Adler-Karlssons bok om funktionssocialism men att man kunde engagera sig i annat än röstfiskarfestivalen hade jag inte fantasi till. Med den utlämnande barndomsbeskrivningen så förstår ni säkert att den första omgången valsedlar tillföll samhällsbyggarpartiet framför andra.

Och en augustidag under förra valåret så stod de där. Socialdemokraterna. Men varje gång jag passerade stugan var den stängd. Till sist började jag inbilla mig att det kanske inte är meningen att den ska befolkas. Kanske är fotfolkets tid förbi. Kanske man förväntas språka med partimärkta digitalmonster på internet och i övrigt informera sig som passiv mediekonsument? Kanske är Möllans socialdemokratiska valstuga endast någon slags offentlig utsmyckning. En tillfällig installation med uppgift att förstärka statyns budskap så här i väntans tider. För hur många stannar egentligen upp och spanar in de muskulösa proletärer som lyfter granitblocket med silhuetten av en rykande industri? Dessa ärgade samhällsbyggare vilka stöttas av sina kvinnor i lika sunda kroppar.

Men nej, det var ingen installation. Kamrat Lundgren flanerade nämligen en dag förbi stugan och blev då påhoppad av en valarbetare vilken vid åsynen av Lundgrens röda stjärna på kavaslaget ville förse honom med regeringspartiets propaganda. ”Är du galen? Jag är socialist!” var den kommentar med vilken vår oförbätterlige kamrat smet förbi.

Så till de demolerade moderataffischerna fick vi lägga en riktig valstuga med  sorgliga öppettider. Just det. Skånepartiet höll också ett utbuat möte på torget. Men varför blir det inte mer än så? Jag vill ha en by av valstugor, partikarameller i alla smaker, färgsprakande affischbockar på varje tom yta, politiker som knackar dörr och valfläskkvartetter på utomhusscen varje lördag.

För när festivalen är över får man ju sällan se partifolket utanför TV-rutan.