
Albin Amelin
Året är 2005 och hur jag än vrider och vänder på det så ser det mörkt ut för alla vi som fortfarande menar att efter förmåga och till behov är socialismens kärna och att det kräver en demokratisering också över ekonomin.

Albin Amelin
Året är 2005 och hur jag än vrider och vänder på det så ser det mörkt ut för alla vi som fortfarande menar att efter förmåga och till behov är socialismens kärna och att det kräver en demokratisering också över ekonomin.
Jag har pysslat med fanzines, tidskrifter och oberoende medier sedan 80-talet. Ett intresse som i flera avseenden inte kan sägas ha tidsandan på sin sida. Även om vi fått uppleva en makalös digital utveckling så har många tidningar under de här åren, från dagliga storheter som Arbetet till anrika kulturtidskrifter likt Bonniers Litterära Magasin, tvingats läggas ned. De som överlevt har i stor utsträckning slimmats och mångfalden i utbudet på papper utarmas för varje år. En stor bov i dramat är det ökande annonsberoendet.
Fortsätt läsa Ljus i mediemörkret

Midnatt med råge. Snart soluppgång. Krogen är stängd sedan länge och festen förflyttad hem till oss. Bag-in-box. Chips med smak av fetaost.
Min och mina jämnåriga gelikars ungdomstid var ur ideologisk synvinkel en katastrof. En ökenvandring i ett åttio- och nittiotal där ledordet som bekant var satsa-på-dig-själv.
Fortsätt läsa Högerns töntiga soundtrack
Näbbstövlar och Nationalteatern var det förr. Nu är det visst italienskdesignad palestinasjal och Timbuktu som gäller för oss vänsterelaksinnade. I alla fall om man får tro Gunnar Krantz, rektor på serietecknarskolan i Malmö, och frilansskribenten Erik Zsiga.
De oinbjudna. De illegala. Förmodligen har du redan träffat några av dem utan att ha reflekterat över det. Det är inte helt omöjligt att du också tagit deras tjänster i anspråk. Städaren på restaurangen ni besökte i helgen. Karusellskötaren när du var med barnen på tivoli senast. Hantverkaren din hyresvärd anlitade vid renoveringen av lägenheten förra året.
Och dom sa att vi levde i den bästa av världar. Det sa dom. I Sovjet råder jämlikhet men ingen frihet och i staterna frihet men ingen jämlikhet. I Sverige går dock ingen hungrig och ingen fängslas för sina åsikter. ”We shall overcome” på tramporgeln, Operation dagsverket för regnskogens träd på torsdag och klassråd på fredag – för alla ska vara med och bestämma. Barnen i Tanzania var det synd om. Men bara lite. Vi hjälpte dem ju. Det sa dom att vi gjorde.
Fortsätt läsa Från ironi till barrikaderna
Sanning och rätt. Uppoffring och försakelse. Det är tunga ord. Arcus förlags bok I vänliga rebellers sällskap, med undertiteln Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, är heller inte en bok ämnad att somna gott till. Annika Spalde och Pelle Strindlund vill säkert inte skuldbelägga läsarna. Men för oss som i princip – som det heter – håller med de flesta av bokens stavelser men inte lever efter dem blir samvetets ok ändå inte lättare att bära på våra axlar. Även om Spalde och Strindlund till bärhjälp erbjuder den gud Dagerman saknade och klär sina tankar i en religiös språkdräkt så söker de samma anarkistiska kompromisslöshet, samma renhet.
Fortsätt läsa Med Gud i kampen
Debatten om Vänsterpartiets demokratisyn har å ena sidan gått över styr, å den andra måste den fördjupas. Innan jag förklarar vidare känner jag mig emellertid tvingad till ett klargörande.
Fortsätt läsa Lite kommunism har ingen dött av

Skulpturen "Ickevåld" av CF Reuterswärd
Högvakt och rysk landsättningsstrategi. Haubitsteknik och närstrid medelst bajonett. Vip-kö till markan samt den mindre angenäma fältövningen att i snöstorm gräva samt övernatta i snöbivack.