Näbbstövlar och Nationalteatern var det förr. Nu är det visst italienskdesignad palestinasjal och Timbuktu som gäller för oss vänsterelaksinnade. I alla fall om man får tro Gunnar Krantz, rektor på serietecknarskolan i Malmö, och frilansskribenten Erik Zsiga. 

Fortsätt läsa Alltid rött, alltid rätt? →

De oinbjudna. De illegala. Förmodligen har du redan träffat några av dem utan att ha reflekterat över det. Det är inte helt omöjligt att du också tagit deras tjänster i anspråk. Städaren på restaurangen ni besökte i helgen. Karusellskötaren när du var med barnen på tivoli senast. Hantverkaren din hyresvärd anlitade vid renoveringen av lägenheten förra året. 

Fortsätt läsa Den illegala samhällsklassen →

Och dom sa att vi levde i den bästa av världar. Det sa dom. I Sovjet råder jämlikhet men ingen frihet och i staterna frihet men ingen jämlikhet. I Sverige går dock ingen hungrig och ingen fängslas för sina åsikter. ”We shall overcome” på tramporgeln, Operation dagsverket för regnskogens träd på torsdag och klassråd på fredag – för alla ska vara med och bestämma. Barnen i Tanzania var det synd om. Men bara lite. Vi hjälpte dem ju. Det sa dom att vi gjorde.
Fortsätt läsa Från ironi till barrikaderna →

Sanning och rätt. Uppoffring och försakelse. Det är tunga ord. Arcus förlags  bok I vänliga rebellers sällskap, med undertiteln Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, är heller inte en bok ämnad att somna gott till. Annika Spalde och Pelle Strindlund vill säkert inte skuldbelägga läsarna. Men för oss som i princip – som det heter – håller med de flesta av bokens stavelser men inte lever efter dem blir samvetets ok ändå inte lättare att bära på våra axlar. Även om Spalde och Strindlund till bärhjälp erbjuder den gud Dagerman saknade och klär sina tankar i en religiös språkdräkt så söker de samma anarkistiska kompromisslöshet, samma renhet.
Fortsätt läsa Med Gud i kampen →

Debatten om Vänsterpartiets demokratisyn har å ena sidan gått över styr, å den andra måste den fördjupas. Innan jag förklarar vidare känner jag mig emellertid tvingad till ett klargörande.
Fortsätt läsa Lite kommunism har ingen dött av →

Skulpturen "Ickevåld" av CF Reuterswärd

Högvakt och rysk landsättningsstrategi. Haubitsteknik och närstrid medelst bajonett. Vip-kö till markan samt den mindre angenäma fältövningen att i snöstorm gräva samt övernatta i snöbivack.

Fortsätt läsa Räkna inte med mig →

Det lackade mot parlamentarisk festival i konungariket Sverige. I stadsdelen Möllevången i Malmö hade det främsta, ja nästan det enda, synliga tecknet på detta under sensommaren varit moderaternas affischer på reklampelarna. Affischer vilka i samma takt som de sätts upp blivit nerklottrade, bortrivna eller överklistrade med resurssvagare grupperingars glada amatöralster. Blir det inte roligare än så här hann jag nästan tänka innan en valstuga dök upp på torget en vardag i slutet av augusti.
Fortsätt läsa Den parlamentariska höstfesten →

Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket (Lukas 22:1-2).
Fortsätt läsa Passionstankar →

Min barndoms första maj. Pappa brukade envisas med att vi skulle fira ”arbetarnas egen dag”. Mina föräldrar var visserligen inte politiskt aktiva, inte ens medlemmar i någon parti, men som gråsossar tyckte de ändå att denna dag var viktig. Även om vi aldrig gick med i tågen så stod vi varje år på trottoaren och mönstrade de demonstrerande. Jag tyckte att de som gick där i takt till tonerna av dammiga Internationalen var lite töntiga.
Fortsätt läsa Det våras för första maj →

åt oss pröva minnet. Vad firas i svenska kyrkor, på skolgårdar och torg den första veckan i juni varje år? Sviktar minnet av ålderdom eller stress? Ja, då kan jag ge fler ledtrådar: Allsång och danstillställningar, ungdomar och  barn, blommor och björkkvistar.L
Fortsätt läsa Glömskans högtid →