Av barn och dårar får man höra sanningen, lyder ordspråket. Nå. Yngre syskon är inte heller sällan duktiga sanningssägare.
Syrran med man och son anlände igår hit till sommarstugan. Stolt visade jag vad undertecknad med fru åstadkommit under de två veckor vi tillsammans med barnen vistats på Storklyvan, vår ö i Umeå skärgård. De vilda blommor vi i kamp mot skogens mygg plockat för att skapa den rätta lantliga idyllen fick nog godkänt. Utdikningen av vår egen ”Big Rock Beach”, eller ”Storklyvastranden” på lokalt mål, verkade till och med nästan berömvärd. I alla fall kom den snart till användning efter att jag mutat med tranbärsdrinkar.
Men. Förutom att vi släpat upp vår katt hela vägen från Malmö så har jag också i år skaffat en hyrkanin. ”Ungarna var ju inte ett dugg intresserade av kaniner ifjol, så varför skulle de vara det i år?”, var min sanningssägares hårda dom. Därefter höll syrran ett mindre anförande om den bergmarkska sjuka jag visst fått till arvs. En blåögd sturm und drang-vurm vilken går från far till son och som varar i korta perioder med olika misslyckade projekt som enda resultat. Enligt syrrans analys drabbas i första hand släkten Bergmarks kvinnor vilka efter första glädjeyran får ta hand om de djur och den natur som utgör dessa utopiska projekts offer.
Farfar var präst i Tornedalen. Förutom att han i tid och otid släpade hem Jan Fridegård och diverse olika finländska litterära personligheter så blev det också en hel del djur för farmor att ta hand om. Var han ute i samebygderna så kom han förstås hem med en lappvalp i konten. En odåga som för övrigt sprang till skogs med det enda som min pappa någonsin lyckades snickra ihop i skolslöjden, en skärbräda. Och på släktväggen hemma hos oss stoltserar farfar på ett foto med prästgårdens fårhage. På ett annat inramat foto som min pappa har så sträcker sig farfar upp mot tre meter höga solrosor. Farfars stora lantidyllsprojekt var nog ändå biodlingen. Om fåren och bina gav någon avkastning vet jag inte. Farmor lever fortfarande men farfar dog redan för trettio år sedan. Men jag har varken hört talas om någon släkting som någonsin smakade av den där honungen eller fått minsta ullstrumpa utpekad och förklarad som ”ja, den där är från farfars får”. Men det är ju tanken som räknas.
När pappa flyttade hemifrån skaffade han snart en egen hund. Inte vilken byracka som helst utan en schäfer med stamtavla. Peggy, ”Kottladalens ros”, var dubbel nordisk mästare i spårning. Men tyvärr mötte hon en grym död i förtid. Peggy välte en av farfars bikupor. Sedan dess har pappa mest haft naturen i sikte. På ett rent amatörmässigt plan förstås. Vi hade förvisso en strävhårig foxterrier i några månader när jag var liten men efter att det konstaterats att jag och mamma var rädda även för sällskapshundar av knämodell så gav vi bort den. Så i min barndom blev det mest olika träd och grönsaker som pappa ibland fick infall att odla. Men det blev väl inte så stor avkastning från de projekten heller. ”En liten skål av minipotatisar vilka vi skulle äta under andakt”, uttryckte syrran det i sitt lilla anförande. Det verkar dock inte hindra pappa från att i dagarna planera att köpa en kolonilott. Skam den som ger sig!
Kanske blir denna romantiska ådra allt svagare för varje generation. Själv har jag begränsat mina projekt till skärgårdsön. Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg en krönika från förra sommaren. Om guldfiskdammen jag försökte bygga efter att ha läst Bilden och det verkliga – en teoretisk bok om konst och trädgårdar. Ja, det projektet slutade ju med ett uttorkat försöksspigg i ”dammens” botten. Efter fjolårets uteblivna succé med kaniner hade jag i år tänkt satsa lite större. På hästar. Ja, i alla fall en liten ponny som kunde beta runt bland blåbärsrisen (ni hör vartåt det barkar) och som barnen kunde rida på. Men ett mail i vintras till syrran, med ritning över den tänkta hästhagen på stugtomten, fick mig snart på andra tankar. ”Enligt svensk lag är det förbjudet att ha hästar i tätbebyggelse”, svarade min sanningssägare.
Så det fick bli kanin i år med. Det är ingen biodling eller hästhage men jag har byggt buren av hönsnät alldeles själv och eventuellt ointresse från barnens sida kommer förhoppningsvis inte drabba någon.