Debatten om Vänsterpartiets demokratisyn har å ena sidan gått över styr, å den andra måste den fördjupas. Innan jag förklarar vidare känner jag mig emellertid tvingad till ett klargörande.

Undertecknad har a l d r i g varit kommunist. Ja, det brukar låta så men i mitt fall finns faktiskt ingen byk i garderoben eller några skelett att tvätta. I korthet låter sig mitt förhållande till kommunismen och det forna östblocket tecknas i följande biografi:

Innan födseln: Pragvåren -68. Röda armén kväser Alexander Dubceks folkunderstödda reformarbete för en ”socialism med mänskligt ansikte”. Året därpå möter Sovjet Tjeckoslovakien i en legendarisk ishockeymatch med politiska förtecken i Stockholm. Pappa och en kompis till honom är på plats på läktarna. De tjeckiska spelarna lirar om inte för kung så i alla fall för fosterland och den som tror att Francesco Tottis omskrivna spottloska i senaste EM-turneringen var den första i internationella mästerskapssammanhang har inte läst på sin idrottshistoria. Alla hejar på tjeckerna. Alla utom två. Men deras val av lag är knappast politiskt, i alla fall inte för pappa. ”Sport och politik hör inte ihop.” ”Inget lag spelar vackrare än Sovjet.”

Barndom: Radhus, Volvo och socialdemokrati. Vi besöker Wenner-Gren center i huvudstaden för att kolla in en utställning om kosmonauter och sputnicks. I programmet utlovas högteknologisk action med en modell som lyfter till taket men en rysk guide slår förtvivlat ut händerna. Jag lär mig ordet ”Kaputt”. Besviken köper jag ett modellbygge av en apolloraket istället. Pappa åker i samma veva på reportageresa till Moskva. De av Partiet utsedda guiderna knusslar inte med den förföriska ryska vodkan medan de visar upp väl valda sidor av proletariatets diktatur. Vid hemkomsten nyktrar han dock till. Sverige är fortfarande det tredje alternativet mellan de lika goda kålsuparna i väst och öst.

Ungdom: ”Rocka röven av högern” men också ”Sovjet ut ur Afghanistan” står det på ett par av knapparna fästade på mitt exemplar av gymnasietidens obligatoriska Salomon-ryggsäck. Snart faller Berlinmuren och Sovjet spelar sin sista match. Anarkismen och syndikalismen visar sig vara ett fjärde alternativ när den tredje vägen lagts om för högertrafik. Stärkta av rödvin med skruvkork letar vi upp de sista kommunisterna på studentnationerna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Kronstadt 1921!” fräser vi åt trotskisterna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Katalonien 1936!” låter vi bryskt meddela stalinisterna.

Vuxenliv: Inget är som förr. Istället för att kasta historiepamfletter på varandra och tävla i den mest korrekta livsstilen träffas vänstern vid olika globaliseringsforum och vi börjar nu diskutera de gemensamma problem vi glömt att vi hade. Kapitalismen exempelvis. I min nya hemstad Malmö är Vänsterpartiet drivande. Ett par år är jag till och med medlem för att stödja partiet. Och nu har det plötsligt börjat poppa upp kommunister lite varstans!  De är unga och har i skolan varken lärt sig den självklara kopplingen mellan folköl och heroin eller upplysts om att jorden kommer att utplånas av atombomben imorgon. Eller i alla fall innan sommarlovet.

Så. De flesta svenskar som idag kallar sig kommunister var inte myndiga, många inte ens födda, när tjeckerna spöade skiten ur ryssarna med 2-0. De har en historia att förhålla sig till som de själva inte deltagit i eller kanske ens som barn fått uppleva från läktarplats. Det är visserligen diplomatiskt uttryckt mindre slugt att år 2004 kalla sig kommunist men att – liksom högljudda opinionsbildare – kräva avståndstagande från ordet är direkt löjeväckande.

Inom Vänsterpartiet fungerar ”kommunism” som ett stridsrop för vissa medlemmars önskan att betona radikal klasskamp före reformarbete. Att koppla det till en partiledare med dunkla uttalanden om demokratiska fri- och rättigheter eller andra framträdande personers vurmande för diktaturen Kuba är intellektuellt oärligt eller bara korkat. Det intressanta är inte huruvida kommunister för syns skull kommer byta etikett eller ej. Det intressanta är hur ett parti som säger sig stå för en utveckling av demokratin tacklar uttalanden i rakt motsatt riktning.