Det här fotot på vår stuga dagen har vi fått av Västerbottens-Kuriren
Liv är det mest värdefulla vi har.
Eldens år. 2001 kommer för mig att alltid förknippas med två starka bilder. Flammorna ur World Trade Center och de som plötsligt slog upp ur vår ettårings babysäng i rummet hon en timme tidigare sov i.
Släktstugan på en ö i Holmsund var med mina och min sambos två barn inne på sin fjärde generation invånare. Två dagar innan nyår hade vi installerat oss. Packat upp, inhandlat helgmaten städat och ställt i ordning. Men en spricka i murstocken till den öppna spisen skulle leda till förstasidesstoff i lokalpressen. Ett par tröstlösa försök med en madrass och en handduk hjälpte inte. På några minuter var hela stugan övertänd. Några klädesplagg och en mobiltelefon var allt vi fick med oss innan vi flydde hals över huvud ut på isen mot fastland. 23 grader kallt, bilnycklarna kvar i stugan och bara tjocksockar på fötterna. Några bofasta var dock hemma och med värmande brasa och whiskey kunde vi oskadda genom de vida fönstren betrakta eldhavet på andra sidan.
Det enda brandmännen kunde rädda var några bouleklot och märkligt nog en dagstidning från byggåret –39 vilken måste fladdrat ut från isoleringen när taket rasade in. Foton från förra sekelskiftet och framåt, gamla skolböcker och turistprylar, nallar och leksaker, balklänningar och brevväxlingar, tidningar och böcker, uttjänta redskap och…ja, prylar. För framförallt mig och min syster var stugan en depå av minnen som fyllts på för varje nytt flyttlass till en annan ort, till nya liv. Alla de saker som inte längre användes så ofta men som berättade om det som varit fanns där. I det lilla huset där barndomens somrar var varma och vinterlovens snö gnistrade på havet.
Nu är allt borta.
Personlig egendom är inte stöld. Den egendom vi nyttjar till vardags, som kläder, möbler och bostäder, är liksom minnessaker något som berikar våra liv och som borde vara en rättighet för varje människa att vara i besittning av. Väsenskild från detta är tjuvsamhällets stöldgods – ägandet av andra människors arbete. World Trade Center var symboliskt sett den kanske största rövarborgen i världen. En gammal släktstugas absoluta motsats som byggnader betraktade. Banker, fondkommisioner, försäkringsbolag. I tvillingtornen spekulerades det i människa och natur och de tiotusentals som dagligen uppehöll sig i byggnaden för upplevelsens skull var turister och för de andra två hundra tusen var tornen en arbetsplats. Bägge kategorier utan djupare band till byggnaderna och dess innehåll.
Respekten för liv växer dåligt i hus där huvudverksamheten är stöld av andras arbete. Även om det säkerligen under ytan, bortom vinstmaximeringen, också där knöts mänskliga kontakter av kärlek och motstånd. En släktstuga skänker däremot en helt annan möjlighet för människor att mötas, på riktigt. Och därtill ger den oss identitetstörstande i väst ofta en fysisk manifestation, om än i det lilla, av något vi lider brist på – tradition.
Men materiella förluster, varken kapitalistiska torn till kostnad av hundratals miljarder kronor eller ett tummat foto från barndomen, är av den valör som verkligen är av värde. I flammorna från World Trade Center omkom över 2 800 människor. Därför begick terroristerna en med historiska mått mätt fruktansvärd stöld den 11 september.
Liv är det mest värdefulla vi har. Liv är också vår lillflickas förnamn.