Så kallade medborgargarden har under senaste tiden dykt upp i Sverige och påstår sig patrullera våra gränser till havs, bevaka offentliga badinrättningar, upprätthålla ordningen på gatorna och så vidare. Det verkar visserligen vara betydligt mer snack än verkstad men det är intressant att se hur olika medierna beskriver dessa grupper. Ett och samma gäng kan kallas såväl ”nationalister” som ”nazister” i rubrikerna.
Fortsätt läsa Inte alltid lätt att kalla en spade för en spade
I veckan har flera svenska och internationella medier rapporterat om att den danska skådespelaren Kim Bodnia hoppar av tv-serien Bron bland annat på grund av antisemitismen i Malmö. Men skådespelaren, som i serien gestaltar den danska polisen Martin Rohde, uppger själv en helt annan orsak än den mediernas vinkel hävdar.
Fortsätt läsa Antisemitismen är illa nog utan mediernas vinklingar
Vi lever som bekant i en tid när många som tror sig vara yttrandefrihetens främsta förkämpar egentligen bara försvarar sin självsvåldiga rätt att kränka andra. Samtidigt finns en motsatt reaktion där allt som gör folk lite obekväma ska anmälas. I dagarna har två medier fällts på tveksamma grunder och den nu framlagda statliga utredningen om integritet och straffskydd kan innebära ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten.
Fortsätt läsa Mediekonsumenterna som ropar på varg
Sydsvenskan går nu ut med att de kommer att lägga ned sin betalvägg på nätet. Detta trots att det enligt chefredaktören Pia Rehnquist går ”jättebra för oss digitalt och vi har tjänat en hel del pengar på de digitala prenumeranter vi har.” Men hon menar att de på lång sikt kommer tjäna mer på ökad räckvidd.
För runt tio år sedan associerades ”alternativmedia” och ”oberoende medier” ofta med sund kritik och seriösa journalistiska ambitioner. Idag är många av de största medierna som svänger sig med dessa begrepp högerextrema propagandasajter. Och det mesta, som exempelvis veckans nyhetsrapporter om sexuella trakasserier i Tyskland och Sverige, kopplas till etnicitet.
”Lägg ifrån dig datorn och läs istället”, brukar det ett par gånger i veckan höras från andra sidan av dubbelsängen. Min fru är bibliotekarie tillika bokslukare och med ”läsa” menar hon intagandet av text publicerade i bok.
Som journalist är jag förstås en rätt erfaren läsare av journalistik. När jag läser böcker är jag noggrann och långsam men på nätet är jag en mästare på att skumma. Och det är nästan alltid texterna, inte de på nyhetssajterna allt vanligare tv-inslagen, som gäller för mig. Detta av samma anledning som att jag undviker att använda mobilen och föredrar datorn: Det går fortare. Men med dessa val är jag visst hopplöst omodern och då har jag ändå inte nämnt att jag lyssnar på P1 en stor del av dagen och att jag fortfarande läser morgontidningen på papper.
När årets brittiska nationella läsarundersökning presenterades i höstas visade det sig att över hälften av de brittiska nyhetskonsumenterna nu endast använder mobiler eller läsplattor. Bland rikstidningarna som ingår i undersökningen var det första gången the Guardian och the Express nådde över 50 procent. Även de som läser Daily Mirror samt the Independent och som väljer mobilen eller plattan före pappersupplagan eller datorn har blvit fler. Av den förras läsare är det nu 53,2 procent som har dom läsvanorna och 56, 9 procent av den senares. The Telegraph kom under 50-strecket med sina 49,3 procent men det var ändå fyra och en halv procent högre än föregående kvartal.
Men spelar plattformen egentligen någon roll? Det gör det faktiskt. ”I mobilen är rörlig bild kung i förhållande till den gamla artikeln”, som Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling skrev på branschsajten Medievärlden i samband med den brittiska undersökningen. Han menade, stödd på journalistikprofessor Jesper Strömbäcks utredningar, att ”det är sämre för din politiska kunskap att konsumera nyheter via digitala etermedier än att inte ta del av nyheter överhuvudtaget.” Stora risker för fördumning alltså.
Men även om vi bortser från detta nedslående påstående så finns ändå en poäng att dra en lans för läsandet. Kunskapsinhämtningen är bättre än nyhetskonsumtion av rörliga bilder och är man en hyfsad läsare går det ju som sagt fortare. Sedan finns det undersökningar som pekar åt att vi minns mer när vi läser pappersböcker än e-böcker…
Jag läser hela dagarna men givetvis inser jag att en massa artiklar på nätet, varav de flesta jag bara skummar, inte har samma läsvärde som en bok. Så visst har min fru rätt. Problemet är dock lite mer komplicerat än att bara ”lägga ifrån mig datorn” eftersom jag, liksom många andra, inte kan hålla ögonen öppna många minuter under läsning i horisontalt läge. Jag får trösta mig med att jag i alla fall är en långsam bokläsare. För enligt professor Kenneth Holmqvist, som leder arbetet vid ett laboratorium för ögonrörelsemätning vid Lunds universitet, så är snabbläsningskurser rena bluffen då det inte är bra för textförståelsen. Snabbläsning kan bara vara en poäng om man så att säga redan ”kan” innehållet i texten.
Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen saknar motstycke i svensk politisk hitstoria. Detta borde inte spela någon roll för nyhetmediernas rapportering om partiets förehavanden kan man tycka. Riktigt så enkelt verkar det dock inte vara…
”Detta är ett parti sprungen ur nazismen” påpekade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT:s Aktuellt i tisdags. I ett svar på frågan om inte SD med sitt stöd från 20% av väljarna i senaste SCB-undersökningen nu borde släppas in i värmen. Reportern klippte dock snabbt den historiska tråden då SD ”tagit avstånd från de nazistiska kopplingarna och de ju inte är här och kan försvara sig”.
Public service opartiskhet är ämne för ständig diskussion. SD-svansen är förstås en av de ihärdigaste kritikerna. Att hela tiden utsättas för ifrågasättanden verkar ha skapat en försiktighet kring allt som har med partiet att göra.
Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna, särskilt public service, satt på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.
Inför senaste valet var två personer från Musiker Mot Rasism inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog även denna programledare bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.
Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dom argumenten. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt.
Om någon mot förmodan missat SD:s ideologiska rötter så kan ni googla på ”Det sverigedemokratiska trädet” så hittar ni en pedagogisk illustration som Expo gjort. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.
Public service har högst förtroende bland svenska nyhetsmedier medan Aftonbladet och Expressen ligger i botten. Men flera menar att kvällstidningarna initialt klarade av rapporteringen om terrordåden i Paris betydligt bättre än SVT och SR vilka vissa hävdar helt havererade.
Fortsätt läsa Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde
Avhysningen av romerna och rivningen av deras läger i Malmö verkar varenda svensk medborgare ha en åsikt om. Bland de etablerade opinionsbildarnas alster går det att finna två huvudkategorier – de som undviker och de som har en åsikt om själva kärnfrågan. De senare kan i sin tur delas in i de som främst värnar äganderätten samt de som i första hand ser till romernas livsvillkor.
Ingen vill ha kåkstäder. Det kan låta självklart men i debatten har känslorna svallat och det har fäktats mot så många väderkvarnar att vi får börja med att slå fast detta faktum. Liksom att antiziganism visserligen säkert kan spåras som bakomliggande orsak till samhällets handhavande av problemet men, av vad jag läst, inte explicit kommit till uttryck utanför extremhögerns opinionsbildande forum.
Om vi utgår från att alla inte bara är emot kåkstäder utan att många dessutom, hör och häpna, anser att även tiggande romer har människovärde så utkristalliseras en enkel fråga att ta såväl moralisk som politisk ställning till: Är äganderätten så pass viktig att rivningen tvunget måste genomföras trots att inget alternativ erbjuds? Några dagar i ett härbärge och enkel biljett till Rumänien, dvs Malmö stads erbjudande, är under rådande omständigheter inget alternativ.
Många proffstyckare försöker slingra sig undan denna fråga. Här finner vi även vanligtvis kloka personer som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och kulturskribenten Hynek Pallas. Den förra adresserar i sin text EU, att det är här fattigdomen och diskrimineringen måste bekämpas, men att det kommer ta så lång tid att Sverige måste ordna fler härbärgen tills dess. Pallas landar i att romerna måste inkluderas i svensk välfärd. Bägge kommer med vettiga synpunkter men det ger inte svar på varför lägret måste rivas här och nu.
”Vi måste ha nolltolerans mot att bosätta sig på annans mark”, skrev DN i sin huvudledare i söndags. Det är däremot ett tydligt ställningstagande om än käpprätt åt fanders för en ledarsida som påstår sig stå för mänskliga rättigheter. Tyvärr är det en vanlig ståndpunkt bland dagens liberala opinionsbildare. Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman går så långt att hon kallar kravet på ”rimliga livsvillkor” för romerna, som Politisms chefredaktör Eric Rosén framför, för ”flumvänsteruttalanden”. Och den klickvänliga rubriken ”Lyssna inte till vänstertokstollarna” har förstås fått många delningar varav en stor del sannolikt från högerextremt håll.
Högerkantringen hos det vi tidigare betraktat som den svenska politiska mittfåran har gått fort. Kulturskribenten Malin Krutmeijer tillhör dom etablerade opinionsbildare som tydligt sätter romernas välbefinnande, inte miljardären som äger den förgiftade marken lägret står på, i första rum. Hon påminner om tongångarna när Frankrike för fem år sedan tömde romska läger och skickade tillbaka dess invånare till Rumänien och Bulgarien. Istället för nolltolerans mot markockupation skrev DN då om ”en skam för Europa”.
Ingen vill ha kåkstäder. De som försvarade lägret i Malmö gjorde det givetvis utifrån den enda rimliga utgångspunkten – att rivningen och avhysningen både gör det sämre för invånarna här och nu samt minskar sannolikheten för snabba politiska beslut som gör livet bättre för några av EU:s mest utsatta medborgare.
De som värnade äganderätten till varje pris må kalla sig för liberaler eller till och med socialdemokrater men den argumentationen kan under omständigheterna som rådde inte betraktas som något annat än kallhamrad fundamentalism.
”Det här med att media intervjuar barn som just varit med om något traumatiskt känns inte helt okej.” Författaren och Piratpartiets partiledare Anna Trobergs tweet var en av många mediekritiska röster efter skolattacken i Trollhättan. Det är inte första gången medierna klandras för att inte visa vittnen, anhöriga etc hänsyn.
Denna återkommande intressekonflikt sammanfattade medieforskaren Anette Forsberg väl i en enda mening i SVT:s intervju med henne i måndags: ”Nyhetsvärdet för journalisterna är som störst när de mår som sämst.”
Anette Forsberg doktorerade tidigare i år med avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor”. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.
Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.
Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen som sagt inte alltid är densamma som deras.
Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del av våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker. Detta är väl orsaken till att exempelvis Facebook nu utvecklar sin gilla-knapp så att det snart kommer finnas fler symboler än tummen att klicka på, bland annat en arg samt en ledsen emoji.
Hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i” sade hon till SVT apropå attacken i Trollhättan.
Frågan är om barnen vars skolkamrater drabbades verkligen hade en sådan överblick samma dag som dådet inträffat. Eller om det bara var ”gamigt, gränslöst och oetiskt” som kommunikationschefen och medieanalytikern Olle Lidbom twittrade.