Varje år anmäls mellan 1,2 till 1,4 miljoner brott. Den vanligaste typen i Sverige är stöld med brottsrubriker som stöld ur bil, bilstöld och inbrott. Medierna brukar på sin höjd beskriva sådana händelser i sina blåljusnotiser. Mycket sällan hamnar de på förstasidorna. Terrordåd hamnar exempelvis, även om de sällan begås i vårt land, betydligt oftare på löpsedlarna.
Det handlar förstås om mycket allvarligare händelser än om någon snor en bilstereo men uppmärksamheten skaver ändå. I debatten om islamistisk extremism i Europa har många debattörer påpekat hur få terrorbrott det egentligen handlar om. Närmare bestämt blott 0,34 procent av terrordåden på vår kontinent. Detta enligt europeiska polisbyrån Europols statistik för 2006 till 2009. Visserligen är inte Storbritannien, mest utsatt för islamistisk extremism och terrorism i EU, med i den statistiken men tänk om medierna vore lika hysteriskt intresserade av andra sällsynta brott?
En del brottsrubriceringer skulle i och för sig kännas lite överdrivna som löpsedlar. Som myteri eller ockerpantning, dvs. att ta emot en falsk värdehandling utan täckning för att använda som påtryckningsmedel. Ingen har nämligen dömts för dessa överträdelser på över tio år. Men tvegifte har vi en handfull fall av under senare år och så sent som 2001 dömdes fyra 16-åringar för förgripelse mot konungen efter att statschefen mulats med en tårta.
I vintras polisanmäldes också Utbildningsradion för den anakronistiskt klingande ogärningen förledande av ungdom. Och det har ingen dömts för under senaste decenniet. Detta efter att SVT visat den nya sexualkunskapsfilmen Sex på kartan. Jag tycker Utbildningsradions och RFSU:s trettio minuter långa animation lyckades med konststycket att både vara faktasprängd och ändå inte för töntig för att dagens tonåringar ska slå dövörat till. Möjligtvis var tempot något för snabbt och sexet lite för snällt. Det senare höll dock alltså inte alla med om. Filmen, som tar hänsyn till d mångkulturella Sverige vi idag lever i, möttes av mer än en halv miljon inlägg på nätet varav många rasistiska eller sexistiska.
Hur som helst. Istället för denna tröttsamma men säkert säljande rädsla för islamism kanske vi kan få se fler feta krigsrubriker om illasinnade krafter som sprider ”skrift eller bild bland barn som kan innebära fara för deras sedliga fostran”. Eller i alla fall fler löpsedlar om de 99,66 procent av terrordåden i Europa som inte utförs av islamistiska extremister utan av exempelvis nationella separatister. För även om vi går med på beskrivningen att den islamistiska terrorn är farligast för oss vanliga medborgare, vilket samtliga av EU:s medlemsländer menar, så är det en mycket liten risk för en svensk medborgare att drabbas.
Och när medierna blåser upp terrorhotet så ökar förstås också polariseringen och islamofobin.
Publicerad i VK den 10/6-2011