Klicka på bilderna för större storlek
Skärgårdshus med strand
Kategoriarkiv: Artiklar
Värdet av att läsa långsamt och helst på papper
”Lägg ifrån dig datorn och läs istället”, brukar det ett par gånger i veckan höras från andra sidan av dubbelsängen. Min fru är bibliotekarie tillika bokslukare och med ”läsa” menar hon intagandet av text publicerade i bok.
Som journalist är jag förstås en rätt erfaren läsare av journalistik. När jag läser böcker är jag noggrann och långsam men på nätet är jag en mästare på att skumma. Och det är nästan alltid texterna, inte de på nyhetssajterna allt vanligare tv-inslagen, som gäller för mig. Detta av samma anledning som att jag undviker att använda mobilen och föredrar datorn: Det går fortare. Men med dessa val är jag visst hopplöst omodern och då har jag ändå inte nämnt att jag lyssnar på P1 en stor del av dagen och att jag fortfarande läser morgontidningen på papper.
När årets brittiska nationella läsarundersökning presenterades i höstas visade det sig att över hälften av de brittiska nyhetskonsumenterna nu endast använder mobiler eller läsplattor. Bland rikstidningarna som ingår i undersökningen var det första gången the Guardian och the Express nådde över 50 procent. Även de som läser Daily Mirror samt the Independent och som väljer mobilen eller plattan före pappersupplagan eller datorn har blvit fler. Av den förras läsare är det nu 53,2 procent som har dom läsvanorna och 56, 9 procent av den senares. The Telegraph kom under 50-strecket med sina 49,3 procent men det var ändå fyra och en halv procent högre än föregående kvartal.
Men spelar plattformen egentligen någon roll? Det gör det faktiskt. ”I mobilen är rörlig bild kung i förhållande till den gamla artikeln”, som Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling skrev på branschsajten Medievärlden i samband med den brittiska undersökningen. Han menade, stödd på journalistikprofessor Jesper Strömbäcks utredningar, att ”det är sämre för din politiska kunskap att konsumera nyheter via digitala etermedier än att inte ta del av nyheter överhuvudtaget.” Stora risker för fördumning alltså.
Men även om vi bortser från detta nedslående påstående så finns ändå en poäng att dra en lans för läsandet. Kunskapsinhämtningen är bättre än nyhetskonsumtion av rörliga bilder och är man en hyfsad läsare går det ju som sagt fortare. Sedan finns det undersökningar som pekar åt att vi minns mer när vi läser pappersböcker än e-böcker…
Jag läser hela dagarna men givetvis inser jag att en massa artiklar på nätet, varav de flesta jag bara skummar, inte har samma läsvärde som en bok. Så visst har min fru rätt. Problemet är dock lite mer komplicerat än att bara ”lägga ifrån mig datorn” eftersom jag, liksom många andra, inte kan hålla ögonen öppna många minuter under läsning i horisontalt läge. Jag får trösta mig med att jag i alla fall är en långsam bokläsare. För enligt professor Kenneth Holmqvist, som leder arbetet vid ett laboratorium för ögonrörelsemätning vid Lunds universitet, så är snabbläsningskurser rena bluffen då det inte är bra för textförståelsen. Snabbläsning kan bara vara en poäng om man så att säga redan ”kan” innehållet i texten.
Nyhetsmedia får inte tysta bruna fakta
Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen saknar motstycke i svensk politisk hitstoria. Detta borde inte spela någon roll för nyhetmediernas rapportering om partiets förehavanden kan man tycka. Riktigt så enkelt verkar det dock inte vara…
”Detta är ett parti sprungen ur nazismen” påpekade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT:s Aktuellt i tisdags. I ett svar på frågan om inte SD med sitt stöd från 20% av väljarna i senaste SCB-undersökningen nu borde släppas in i värmen. Reportern klippte dock snabbt den historiska tråden då SD ”tagit avstånd från de nazistiska kopplingarna och de ju inte är här och kan försvara sig”.
Public service opartiskhet är ämne för ständig diskussion. SD-svansen är förstås en av de ihärdigaste kritikerna. Att hela tiden utsättas för ifrågasättanden verkar ha skapat en försiktighet kring allt som har med partiet att göra.
Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna, särskilt public service, satt på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.
Inför senaste valet var två personer från Musiker Mot Rasism inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog även denna programledare bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.
Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dom argumenten. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt.
Om någon mot förmodan missat SD:s ideologiska rötter så kan ni googla på ”Det sverigedemokratiska trädet” så hittar ni en pedagogisk illustration som Expo gjort. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.
Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde
Public service har högst förtroende bland svenska nyhetsmedier medan Aftonbladet och Expressen ligger i botten. Men flera menar att kvällstidningarna initialt klarade av rapporteringen om terrordåden i Paris betydligt bättre än SVT och SR vilka vissa hävdar helt havererade.
Fortsätt läsa Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde
Samma fascister här som där
Efter det förra terrordådet i Paris, mot tidningen Charlie Hebdo, spreds nya satirteckningar på nätet. En av dem föreställde en penna som spetsar en islamistisk terrorist. Pennan pryds av den socialistiska agitatorn och folkmusiklegendaren Woody Guthries bevingade ord: ”This machine kills fascists.”
Ett oönskat massmedium
I mina kvarter kommer nu elskåp, med inspiration från projekt som provats i bland annat Amsterdam och Berlin, att förses med annonstavlor. Detta framställs som både en försköning av den offentliga miljön och som en trygghetsökande åtgärd.
Ett av våra största massmedium är inte bara vårt förmodligen minst önskade utan märkligt nog också sällan diskuterat. Jag pratar om reklam. Tidningar, TV, radio och internet har de flesta av oss åsikter om. Inte bara särskilda program, sidor eller företeelser utan gärna också generellt där till exempel barnens konsumtion är ämne för diskussion. Men förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – hur ofta betraktar vi idag reklamen med samma mediekritiska öga?
Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups, installera AdBlock, sätta upp ”Reklam nej tack!”-skyltar på våra brevlådor och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda för delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad. Elskåpet är en av få gratisytor i städerna där en icke lagligen uppsatt affisch kan få sitta kvar i några dagar.
Varje elnätsbolag lägger årligen ner några hundra tusen kronor på att, som de kallar det, klottersanera sina elskåp. I mitt område har en konstnär målat några av elskåpen med motiv som fått de förut gråa och trista kuberna att smälta in med i miljön. Det är fint och nu kommer fler lokala förmågar ges chansen att göra något trevligt av elskåp. Men som nyliberalen Milton Friedman konstaterade så är inte heller luncher man blir bjuden på gratis…
För den stora majoriteten av skåpen kommer istället att förses med reklamtavlor för lokala kulturevenemang. Det vill säga de kommer fungera precis som idag men till en kostnad och politiska affischer kommer väl inte tillåtas.
Trots att något som i praktiken tidigare varit gratis nu alltså kommer avgiftsbeläggas och dessutom antagligen undandrar en möjlighet till opinionsbildning för fattiga grupper så framställs detta som inte bara någon slags förbättring av den offentliga miljön. Det är visst också en viktig socialpolitiskt insats. Det ska ”höja känslan av ordning och reda, vilket i sin tur ska gynna en positiv spiral av minskad benägenhet till klotter och nedskräpning.”
Det finns ingen hejd på hur denna varumärkespropaganda kommer påverka lokalsamhället positivt. Enligt en företrädare för vårt lokala Business Improvement District (liknande frontorganisationer för bostadskapitalet finns i andra delar av världen där ekonomiska intressen vill påskynda gentrifieringen) så skapas också säkerhet för invånarna. Detta då otrygga miljöer ”ofta förknippas med att det är skräpigt” som företrädaren uttalar sig för Sveriges Radio. En trygghetsåtgärd med kulturfernissa med andra ord.
Ja, med mördande reklam ska man ju enligt visan även kunna sälja konserverad gröt.
Polariserad mediebild kring avhysningen av romerna
Avhysningen av romerna och rivningen av deras läger i Malmö verkar varenda svensk medborgare ha en åsikt om. Bland de etablerade opinionsbildarnas alster går det att finna två huvudkategorier – de som undviker och de som har en åsikt om själva kärnfrågan. De senare kan i sin tur delas in i de som främst värnar äganderätten samt de som i första hand ser till romernas livsvillkor.
Ingen vill ha kåkstäder. Det kan låta självklart men i debatten har känslorna svallat och det har fäktats mot så många väderkvarnar att vi får börja med att slå fast detta faktum. Liksom att antiziganism visserligen säkert kan spåras som bakomliggande orsak till samhällets handhavande av problemet men, av vad jag läst, inte explicit kommit till uttryck utanför extremhögerns opinionsbildande forum.
Om vi utgår från att alla inte bara är emot kåkstäder utan att många dessutom, hör och häpna, anser att även tiggande romer har människovärde så utkristalliseras en enkel fråga att ta såväl moralisk som politisk ställning till: Är äganderätten så pass viktig att rivningen tvunget måste genomföras trots att inget alternativ erbjuds? Några dagar i ett härbärge och enkel biljett till Rumänien, dvs Malmö stads erbjudande, är under rådande omständigheter inget alternativ.
Många proffstyckare försöker slingra sig undan denna fråga. Här finner vi även vanligtvis kloka personer som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och kulturskribenten Hynek Pallas. Den förra adresserar i sin text EU, att det är här fattigdomen och diskrimineringen måste bekämpas, men att det kommer ta så lång tid att Sverige måste ordna fler härbärgen tills dess. Pallas landar i att romerna måste inkluderas i svensk välfärd. Bägge kommer med vettiga synpunkter men det ger inte svar på varför lägret måste rivas här och nu.
”Vi måste ha nolltolerans mot att bosätta sig på annans mark”, skrev DN i sin huvudledare i söndags. Det är däremot ett tydligt ställningstagande om än käpprätt åt fanders för en ledarsida som påstår sig stå för mänskliga rättigheter. Tyvärr är det en vanlig ståndpunkt bland dagens liberala opinionsbildare. Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman går så långt att hon kallar kravet på ”rimliga livsvillkor” för romerna, som Politisms chefredaktör Eric Rosén framför, för ”flumvänsteruttalanden”. Och den klickvänliga rubriken ”Lyssna inte till vänstertokstollarna” har förstås fått många delningar varav en stor del sannolikt från högerextremt håll.
Högerkantringen hos det vi tidigare betraktat som den svenska politiska mittfåran har gått fort. Kulturskribenten Malin Krutmeijer tillhör dom etablerade opinionsbildare som tydligt sätter romernas välbefinnande, inte miljardären som äger den förgiftade marken lägret står på, i första rum. Hon påminner om tongångarna när Frankrike för fem år sedan tömde romska läger och skickade tillbaka dess invånare till Rumänien och Bulgarien. Istället för nolltolerans mot markockupation skrev DN då om ”en skam för Europa”.
Ingen vill ha kåkstäder. De som försvarade lägret i Malmö gjorde det givetvis utifrån den enda rimliga utgångspunkten – att rivningen och avhysningen både gör det sämre för invånarna här och nu samt minskar sannolikheten för snabba politiska beslut som gör livet bättre för några av EU:s mest utsatta medborgare.
De som värnade äganderätten till varje pris må kalla sig för liberaler eller till och med socialdemokrater men den argumentationen kan under omständigheterna som rådde inte betraktas som något annat än kallhamrad fundamentalism.
Anhöriga positiva till journalisters ”frossande”
”Det här med att media intervjuar barn som just varit med om något traumatiskt känns inte helt okej.” Författaren och Piratpartiets partiledare Anna Trobergs tweet var en av många mediekritiska röster efter skolattacken i Trollhättan. Det är inte första gången medierna klandras för att inte visa vittnen, anhöriga etc hänsyn.
Denna återkommande intressekonflikt sammanfattade medieforskaren Anette Forsberg väl i en enda mening i SVT:s intervju med henne i måndags: ”Nyhetsvärdet för journalisterna är som störst när de mår som sämst.”
Anette Forsberg doktorerade tidigare i år med avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor”. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.
Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.
Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen som sagt inte alltid är densamma som deras.
Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del av våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker. Detta är väl orsaken till att exempelvis Facebook nu utvecklar sin gilla-knapp så att det snart kommer finnas fler symboler än tummen att klicka på, bland annat en arg samt en ledsen emoji.
Hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i” sade hon till SVT apropå attacken i Trollhättan.
Frågan är om barnen vars skolkamrater drabbades verkligen hade en sådan överblick samma dag som dådet inträffat. Eller om det bara var ”gamigt, gränslöst och oetiskt” som kommunikationschefen och medieanalytikern Olle Lidbom twittrade.
Spelkarriär lockar unga mer än svenssonliv
”Unga vill leva Svenssonliv” har varit en vanlig rubrik i svenska medier de senaste åren. När detta kopplas till långkok och cupcakes leder associationerna gärna felaktigt till en önskan om att backa i tiden.
Forskningsföretaget Kairos Future gjorde för ett par år sedan en enkätundersökning med 19 000 ungdomar mellan 15 och 19 år. 60 procent drömmer om att få bra jobb, 53 procent vill hitta den rätta, 44 procent bo i ett fint hem och 41 procent skaffa barn. Men att utifrån de siffrorna dra slutsatsen att dagens unga bara bryr sig om den lilla världen och vill leva ”svenssonliv”, vilket flera rubriker löd, är minst sagt djärvt.
För det första säger hela 93 procent att ”känna sig fri” är viktigare än både familj, vänner och social status. För det andra är väl en otrygg anställning som professionell dataspelare eller att försörja sig via spel online vad många ungdomar menar med ”ett bra jobb”. Vidare behöver förstås inte Svenssons kärnfamilj dölja sig bakom önskningarna om att ”hitta den rätta” och ”få barn”.
Nya livsstilar hänger intimt samman med ändrade kulturmönster. Min generation torde vara den första som växt upp med begrepp som “dumburk” och “slötitta” och för generationen innan oss blev radions utsändningar inte alltid, som ofta tidigare, stunder av andaktsfull koncentration. Mycket om livsstil idag handlar i stor utsträckning handlar om multitasking. Vårt ofta frånvarande sätt att idag tillägna oss mediebruset kan på sikt blir ett beteendemönster vi kopierar för annan kulturkonsumtion, som bokläsning, föreställningar och konserter. De relevanta frågorna handlar då förstås om kvalité och kvantitet. För vi får ju inte alltid ut mer av att läsa en bok på tusen sidor än en på hundra.
När jag kommer hem från jobbet brukar min tonårsgrabb ofta spela World of Warcraft på sin bärbara samtidigt som han ser TV. För ett par år sedan slukade han Harry Potter-böckerna i en takt jag aldrig läst skönlitteratur. Läsupplevelser han fortfarande pratar om. Kanske finns här ett samband? Kanske är vuxenvärldens förfasan över så kallad “multitasking” överdriven. Ett beteende de unga av idag finner lika naturligt som min egen generations högst icke-simultana slötittande på dumburken.
Kanske kan de ungas framtida ”svenssonliv” innebära något annat än ett nio till fem-jobb där en del inkomster kommer från osäkra försörjningssätt som de sköter samtidigt som de utför mer traditionella sysslor. Och jag misstänker att ”fint boende” nog för de flesta under tjugo år inte är lika med radhus i mexitegel med gillestuga och carport. Fibernät torde ligga högre upp på önskelistan.
Hatkulturen utgör terrorns grogrund
Den fruktansvärda tragedin i Trollhättan och brandattackerna mot asylboendena har inte utförts i ett vakuum. Den högerextrema terrorn skapas i ett klimat där tusentals helt vanliga svenssons finner det lika naturligt och vardagligt att hota sina medmänniskor som att vattna sina blommor i köksfönstret. I onsdags polisanmälde jag en av dem, en 80-årig näthatare.
Trots allt bra internet fört med sig har vi med de sociala medierna som bekant fått en hat- och hotkultur av ett slag samhället tidigare ej haft. Å andra sidan har det också uppstått en slags kränkthetskultur där vi gärna kräver upprätelse av dom som bara uttrycker sig opassande.
Ett problem är att vi inte alltid har ett gemensamt språk och därför inte sällan har olika uppfattningar om vilket sida av myntet vi betraktar. För gränsen mellan hat och ohyfs är förstås subjektiv. Så polisen har det nog inte lätt i dessa dagar. Anmälningarna haglar och att i efterhand reda ut vad som i mediebruset måste betraktas som hot är väl i de allra flesta fall något de inte har resurser till.
Som journalist har det förstås hänt att jag fått en del mindre trevliga läsarreaktioner. Men eftersom jag är en vit, heterosexuell medelklassman så har jag ändå varit jämförelsevis förskonad från de rasistiska, homofoba och misogyna troll som står för mycket av näthatet. Det var flera år sedan jag sist gjorde en polisanmälan men i onsdags blev det aktuellt igen. Detta efter att jag på Twitter länkat en artikel i Eskilstuna-Kuriren om bränderna vid asylboenden runt om i landet. Av en för mig tidigare obekant twittrare fick jag då kommentaren: ”Hittar man på så mycket dumheter så får man acceptera vad som händer. Nästa gång är det Din tur”.
Jag är en blödig typ. Visst kan jag ha förståelse när folk hämnas grova brott mot sig själva eller sina mest älskade men jag vill inte ha ett samhälle som utför vendettor i offrens namn. Jag inser att straff kan behövas av pragmatiska orsaker, just för att undvika att folk själva skipar rättvisa, men i ett gott samhälle borde rättsväsendets primära uppgift vara att förhindra brott och ge såväl offren som förövarna vård. När det kommer till moral är det hur vi medborgare agerar, inte juridik, som ytterst avgör vilket samhälle vi får.
Med andra ord kände jag mig i onsdags tveksam till vad en polisanmälan skulle tjäna. Näthataren visade sig också vara en gubbe som fyller 80 nästa år och som twittrar under eget namn. Jag rådfrågade mina Facebookvänner som gav mig goda argument för att ändå anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Och efter att en kompis ringt upp näthataren och det i det bandade samtalet framgår att han inte ångrar sitt tilltag så blev det till slut en anmälan.
Trots att det alltså både går att knyta en person till twitterkontot och det finns ett bandat samtal där det framgår att han själv skrivit tweeten så räknar jag inte med att detta kommer bli en rättssak. Någon slags hämnd är jag heller inte intresserad av. Men förhoppningsvis blir den gamle mannen nu i alla fall medveten om vad han faktiskt skriver på nätet och kanske, kanske tänker han till nästa gång känslorna svallar. Detta är givetvis bara en faktor, men en ofrånkomlig, för att steg för steg trycka tillbaka högerextremismen till den dag de varken sitter i riksdagen, bränner asylboenden eller mördar.