Kategoriarkiv: Artiklar

Artiklar

Håll SD borta också från mediepolitiken

Lämna en kommentar
Foto: Marc Pascual

Från och med årsskiftet avskaffas som bekant tv-licensen och ersätts av en obligatorisk avgift till de som har en inkomst. En på många sätt bra reform. Men utanför mediernas strålkastarljus har Alliansen och SD nyligen genomdrivit en förkortad avtalsperiod. En ”oväntad politisk enighet” och ”hotbild mot fri och självständig journalistik”, enligt TV4:s tidigare vd Jan Scherman.

Jag har länge ansett att tv-licensen ska avskaffas och ersättas av en public service-skatt, som den vi nu får 1 januari. Nuvarande betalningsmodell är nämligen inte i fas med den tekniska utvecklingen. Endast tre och en halv, av Sveriges fem, miljoner hushåll betalar idag avgiften och ytterst få av dem torde aldrig någonsin titta på Svt. Tidigare försök från Radiotjänst att kräva in avgiften för alla som inte har TV men en smartphone eller surfplatta med internetuppkoppling har också avslagits av Högsta Domstolen.

Alla som är myndiga och har en beskattningsbar inkomst kommer få betala den avgift, med ett tak på 1 300 kr per år, som kommer gälla från och med årsskiftet. Att behålla public service oberoende ställning, oavsett vilken politisk färg som regeringen för tillfället har, blir nu av största vikt.

Den 14 november fällde Centerpartiet och Liberalerna Ulf Kristersson som statsminister. Detta för att hålla Sverigedemokraterna fortsatt på en armlängds avstånd. Ett hedersamt motstånd som visar att även idag kan partipolitik i alla fall ibland grundas i något större än spelet om makten. Men samma dag, påpekar Jan Scherman i en debattartikel i tidningen Resumé i förra veckan, ”förenades hela Alliansen med SD och fattade flera gemensamma beslut om den kommande politiken för Public Service”. Den av regeringen och Vänsterpartiet föreslagna avtalsperioden på tio år förkortades exempelvis till sex. En lång period har varit ett viktigt argument för de som varit oroliga för att public service kan få svårt att behålla sitt oberoende.

Scherman ser också hur Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna förenas i sin syn på att Granskningsnämnden ska få större makt. En nämnd som utses av regeringen och därmed skulle också det politiska inflytandet över public service öka. ”Allianspartierna och SD delar i långa stycken en kritik mot SVT, SR och UR, som handlar om att programutbudet måste granskas hårdare”, skriver han.

Jag vet inte om man verkligen kan tala om en gemensam front men att de borgerliga partierna gör gemensam sak med vårt högerextrema parti är förstås oroväckande. I Danmark har SD:s systerparti Dansk Folkeparti nyligen fått igenom inte bara kraftiga nedskärningar av public service utan också en omläggning av programverksamheten så att den tydligare ska ”sprida dansk kultur och det danska kulturarvet.”

Om inte kortare avtalstider så borde i alla fall skräckexemplet från vårt grannland få svenska liberaler att inse att SD måste hållas borta från inflytande även i mediepolitiken.

Artiklar

Det finns fler stenar att vända i SSU-striden

Lämna en kommentar

Det stormar inom SSU. Enligt avslöjanden av Kvällsposten har SSU i Skåne under flera år styrts av en aggressiv falang med kopplingar till islamistisk extremism. S-ledningen anklagas för att ha känt till förhållandena och förbundsledningen att till och med använt sig av den rosengårdsbaserade falangen för att hålla borta vänsterkrafter inom ungdomsförbundet. Men frågan är om det inte finns fler stenar för medierna att vända på?

Antisemitism, homofobi och en förtroendevald som jobbade åt militärdiktaturen i Egypten. Det är några av anklagelserna mot ledningen för det socialdemokratiska ungdomsförbundets sydligaste distrikt. Det som framkommit är allvarligt och vore häpnadsväckande även om det skulle varit i utkanterna av vänstern och arbetarrörelsen. Här talar vi ändå om en plantskola för morgondagens makthavare.

Samtidigt undrar jag om de medier som grävt i härvan inte borde fokusera mer på vilka religiösa rörelser de inblandade tillhör än det maktspel som utspelat sig inom SSU Skåne. Det senare, där säkert inte heller den så kallade vänsterfalangen är oskyldig, är trots allt snarare regel än undantag i alla sammanhang där pengar och makt finns att vinna. De flesta medier har exempelvis gjort en stor affär av att den förre ordförande ordförande i distriktet är aktiv i Ahmadiyyarörelsen i Malmö, där en imam enligt Sydsvenskan inför en skolklass talat om ”homosexuella grisar”.

Ahmadiyya är en förföljd reformrörelse inom Islam och det svenska samfundet driver informationskampanjen Stoppa krISen för att motverka radikalisering av muslimska ungdomar i vårt land. Att en enskild imam, vid ett tillfälle och i en dunkel kontext, talar om djurs sexualitet kanske med andra ord inte ger en heltäckande bild av rörelsen. Ahmadiyya liksom andra eventuella rörelser med kopplingar till SSU bör granskas mer ingående om det ska bli relevant för bevakningen av den här maktstriden.

Andra stenar att vända på handlar om moderpartiet. Inför valet 2010 hade den socialdemokratiska politikern Jamal El-Haj, vilket Skånska Dagbladet avslöjade några månader efter valet, intima kontakter med muslimska församlingar och utlovade bland annat hjälp till moskébyggen. För detta belönades han med näst flest socialdemokratiska personröster i Malmö. Endast Ilmar Reepalu fick fler. Men Jamal El-Haj anklagades också om valfusk vilket han förnekat. Han och andra socialdemokratiska valarbetare påstods nämligen delat ut förslutna, förkryssade valkuvert med röstsedlar i Rosengård, till folk som inte röstat tidigare och i många fall inte ännu ens kunde svenska.

Oavsett graden av sanningshalt i anklagerna hade Jamal El-Haj knappast agerat i ett vakuum. Partiet och dess ledning kände förstås till hans arbete och drog nytta av det. Liksom av det faktum att socialdemokratiska politiker i Malmö, med Ilmar Reepalu i spetsen, ett par veckor innan valet hållit ett strategiskt röstfiskarmöte i en moské. Något som inte vore konstigt om det om det inte vore för att mötet skedde utan att media informerats och att moskéns andliga ledare i Irak utfärdat en blodig fatwa.

Att moderpartiet känt till men inte orkat ta tag i ungdomsförbundets konflikt är kanske alltså inte hela bilden. Nog verkar det finnas fler stenar att vända på.

Artiklar

Journalister måste visa hänsyn till chockade olycksoffer

Lämna en kommentar

”Vi är i chocktillstånd. Jag kan inte förstå att det är sant”, sa mamman till Aftonbladet. ”Det går inte att förstå”, till Expressen.

För två veckor sedan sköts en tjugoåring med Downs syndrom ihjäl i Stockholm av polis. En tragisk olycka som berört många svenskar. Några dygn efter de dödliga skotten sitter reportrar i mammans soffa. Tragedins nyhetsvärde kan givetvis inte ifrågasättas och inte minst polisens uppgifter måste förstås granskas. Men är det rimligt att så här kort efter händelsen filma och lägga ut namn och ansikte på den uppenbart chockade mamman?

I avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor” undersöker medieforskaren Anette Forsberg just detta. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.

Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.

Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen ju inte alltid är densamma som de drabbades.

Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del om våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker.

Men hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om just tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i”.

Svaret på det senare kan i fallet med mamman till den skjutne tjugoåringen bara hon själv svara på. Men kanske är det för henne fortfarande för tidigt att avgöra det. Självklart blev det mer gripande journalistik med ett ansikte men för granskningens skull bidrog det inte med något. De initiala intervjuerna med mamman borde med andra ord nog gjorts anonymt.

Artiklar

Det nya medieetiska systemet verkar lovande

Lämna en kommentar

Mediebranschen har enats om ett nytt etiskt system. Det meddelade igår branschföreträdare i en debattartikel som publicerades i flera tidningar.

För ganska precis två år sedan föreslog jag att Pressombudsmannen skulle kunna byggas ut. Att verksamheten borde ”breddas för att inte endast gälla enskilda individers ärenden samt även omfatta tv och radio”. Nu verkar mina förhoppningar bli infriade. I alla fall delvis.

Det självreglerande systemet med Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) kommer ersättas av Allmänhetens medieombudsman (MO) och Mediernas etiska nämnd (MEN). TT, Journalistförbundet, Publicistklubben och branschorganisationer så som TU kommer ingå som huvudmän men också SVT, Sveriges Radio och TV4.

Syftet är att det etiska systemet ska stärkas och vidgas, skriver branschföreträdarna i debattartikeln. Dessutom ska det gälla oberoende av publiceringsplattform och alltså även omfatta radio, tv och webb. Att staten både granskar och ger sändningstillstånd för radio och tv är problematiskt. Därför är det ett bra förslag att regeringen justerar instruktionen för Granskningsnämnden för radio och tv så att nämnden inte prövar intrång i privatlivet utan att dessa ärenden istället kommer behandlas av det nya systemet.

Tyvärr är det få som idag anmäler till Pressombudsmannen och ännu färre fall som går vidare till Pressens Opinionsnämnd. En förhoppning är att den utökade verksamheten det nya systemets företrädare lovar också kommer leda till en mer rättvis praxis. För visst händer det att liknande fall behandlas olika av medierna? Ibland till och med av samma redaktion. För några år sedan sedan kallade exempelvis en moderat tjänsteman en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrade en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på bland annat journalister. TT valde att namnpublicera i fallet med tjänstemannen men politikern förblev anonym. Fast den senare till skillnad från den förra ju faktiskt var förtroendevald och det därmed enkelt skulle kunna hävdas ett allmänintresse.

Det vore bra om Allmänhetens medieombudsman själv kunde agera offensivt. I ramarna för den framtida etiska självregleringen föreslås att ”endast om den som anser sig drabbad av en publicitetsskada ger sitt tydliga medgivande ska anmälan tas upp till prövning”. Inget hindrar med andra ord för att medieombudsmannen själv försöka lyfta prövningar men för det krävs förstås resurser.

Artiklar

Hellre se mellan fingrarna än uppmuntra till lagbrott

Lämna en kommentar

I förra veckan slog polisen i Helsingborg till mot en svartklubb. Det var tredje gången sedan i julas. Eftersom tillställningarna räknats som ”slutet sällskap” har polisen inte kunnat beslagta alkoholen men myndigheterna försöker nu komma åt verksamheten genom att miljöförvaltningen utfärdat rökförbud i lokalen. En smått komisk åtgärd kan man tycka när narkotika tidigare påträffats på svartklubben. Fortsätt läsa Hellre se mellan fingrarna än uppmuntra till lagbrott →

Artiklar

8 mars: Den sexuella revolutionen fortfarande värd att fira

Lämna en kommentar

När 8 mars firas imorgon så är det i svallvågorna av en historisk global kampanj mot sexuella övergrepp. ”MeToo and ’68: Where did the Sexual Revolution go wrong?” löd vänsterfilosofen Slavoj Žižek rubrik för en artikel på nättidningen Sign of The Times häromveckan. Femtioårsjubileumet är dock något att fira.

Visst hade vi sett nakna pinuppor i skrynkliga exemplar av tidningen Se på sommarstugornas utedass. Och nog hade vi fått veta ett och annat genom generade lärares tal om blommor och bin. Men det här var något helt annat. Det var in och ut i alla hål och därtill en sankt bernhardshund! Vi som var barn under den sexuella frigörelsens 70-tal var faktiskt förskonade från det mesta av sex och snusk. När klasskompisen hade hittat föräldrarnas hemliga gömma av super 8-filmer kom så alla synderna på en och samma gång.

Nu är det 2018 och den fantastiska Metoo-rörelsen har dessvärre även fått konservativa att vädra morgonluft. Var och en av oss kan förstås känna av samhällets sexualisering och att den promiskuösa samtiden är på väg mot avgrunden är en bild som ständigt underblåses av medierubriker om pedofilibrott, internetporrens förgrovning och hur objektifieringen skadar våra ungdomar med framförallt just övergrepp mot kvinnor som den mest utbredda problematiken. Och vem vill försvara sånt?

Men det är inte helt enkelt att härleda vår tids problem till den sexuella revolutionen 1968. Då slogs man mot ett sexualfientligt och moralistiskt samhälle där kvinnan förväntade hålla på sig innan äktenskap, abort var förbjudet i stora delar av världen och homosexualitet skulle i Sverige fortsätta att betraktas som en sjukdom av Socialstyrelsen i ytterligare ett decennium.

Fri abort är idag för de flesta en självklar rättighet men givetvis är det inte alltid problemfritt för de kvinnor som fattar beslutet. När konservativa kopplar antalet aborter till en liberaliserad sexualpolitik försöker de undergräva denna rättighet på felaktiga grunder. I dom delar av världen där abort är förbjudet och sexualmoralen gammalmodig är antalet aborter mångdubbelt fler än i exempelvis Sverige. Lägg därtill den ökade risken för livslånga skador och dödsfall som illegala aborter för med sig. På samma sätt skyddar förstås det liberala samhällets sexualupplysning mot könssjukdomar även om unga människor som bekant inte alltid följer vuxenvärldens goda råd och kondomtrenderna går upp och ned.

Mer generellt har sexualitet blivit mindre tabubelagt sedan 1968. Att konservativa krafter försöker se detta som något dåligt, att vi alla ”reducerats till utbytbara sexleksaker” som det brukar heta, är kanske inte så förvånande. Men vad är alternativet? Att kvinnan återgår till att bli mannens äktenskapliga leksak och att homosexuella bara så att säga får leka med sig själva och det i smyg?

De konservativa använder sig av känslomässiga argument som många skulle tycka vore vettiga, som skrämselpropaganda om ökande aborttal och könssjukdomar, om de vore sanna. Men der konservativas ess i ärmen är som sagt falska. För många av dem är det egentliga ärendet att återställa samhällsordningen där den enda accepterade sexualiteten är den heterosexuella inom äktenskapet. Helst i syfte att alstra barn förstås.

Lejonparten av arvet från 1968 års sexuella revolution är av godo. Därmed inte sagt att vi lever i ett jämlikt samhälle. Bara att den sexism och homofobi som existerar 2018 knappast är baksidan av de framsteg vi gjort de senaste femtio åren. Och även om nätet skapat en helt annan tillgänglighet än under pinupptidningarnas tid så måste mycket av den sortens upplevda omoral få bedömas av den enskilda betraktarens ögon.