I ett politiskt landskap där högern och alternativhögern samspelar, suddas gränserna mellan konflikt och samarbete ut. Vem vinner på denna dans – och vem står kvar med askan när röken lagt sig?

Det finns något nästan tragikomiskt i relationen mellan alternativhögern och den klassiska högern – som ett slags politiskt “danse macabre” där rollerna skiftar men koreografin är densamma. Den ena eldar på, skapar oro, blåser upp konflikter och målar världen i svart och vitt. Den andra kliver fram i kostym, rätar på slipsen och säger: “Lugn, vi har lösningarna.” Som en falsk, smått galen brandman som först tuttar på och sedan erbjuder sig att släcka branden – mot betalning, förstås.

Det är inte ens särskilt subtilt. Retoriken i periferin flyttar gränserna och normaliserar det som igår var otänkbart. Och när dammet lagt sig står den “ansvarsfulla” högern där och plockar upp resterna, paketerar om det i mer salongsfähig form och kallar det realism. Det är inte en konflikt – det är en arbetsfördelning.

Och mitt i detta står den där arketypen: den arbetslösa, bittra “grabbhalvan” som känner sig övergiven, förbannad och förminskad. Hans ilska kanaliseras skickligt. Han röstar på det parti som säger sig vara emot allt – systemet, eliten, etablissemanget. Men när makten hägrar är det plötsligt inte så noga längre. Då hoppar man villigt upp i knäet på just det etablissemang man nyss skrek sig hes emot. För det är där inflytandet finns, där besluten tas, där man “får vara med”.

Det hela får en nästan absurd dimension – som att gå in på Clas Ohlson för att köpa en extra lång dammsugarslang, inte för att städa, utan för att på något märkligt sätt lyckas skita sig själv i ansiktet. En perfekt cirkel av självförvållad förnedring, där man samtidigt är både offer och aktör.

Och här sitter man då, som en lätt cynisk, något bitter gammal vänster-geezer, med sina 56 centimeter om Östtyskland i bokhyllan – fullt medveten om att ens egen ideologiska historia inte direkt är fri från absurditeter och mörker.

Men kanske är det just därför det skaver så tydligt. För man känner igen mönstret: de stora berättelserna, de enkla lösningarna, löftet om ordning i en kaotisk värld.

Det är bara det att den här gången är det inte ens särskilt väl förklätt. Det är råare, mer direkt, mer… genomskinligt. Och ändå fungerar det. Kanske för att det alltid gör det, så länge någon erbjuder både en fiende och en till synes enkel väg ut.

Så fortsätter dansen. Någon tänder, någon släcker, och publiken – ja, vi – står kvar och undrar vem som egentligen håller i tändstickorna.