I ljuset av den aktuella och omtalade dokumentärfilmen ”Inside the Manosphere” blir Herbjörg Wassmos ”Dinas bok” från 1989  en fascinerande studie av könsroller och identitet.  En studie långt från enkla schabloner, menar Jesper Nordström.

Dinas bok av Hebjørg Wassmo
Historiska Media

Från min tid som gymnasielärare i historia minns jag min sammanbitet, milt irriterade kommentar: ”om ni ska komma ihåg bara en sak från lektionerna så är det 1939–1945”.

Andra världskriget är onekligen en av mänsklighetens främsta katastrofer. Men åren som sådana utgör också ett filter som mycket kultur från den här tiden läses genom, ibland omedvetet motvilligt.

Det är som om man inte kan läsa en roman från säg 1943 utan att nazism och krig står som tolkningsfond. Det skulle möjligen vara 1968 som har samma status som centralt årtal i modern historia.

1989 – Slutet på en epok

1989 då? Här är det mer i mina ögon smygande, komplext. Det handlade inte så mycket om vad som hände, utan vad som slutade.

Det kommunistiska östblocket rasade i en sällan skådad dominoeffekt. Ändå är det för lätt att från västeuropeiskt håll se det som att vår kapitalism vann på walkover som dominerande ideologi.

Snarare var det en slags postideologisk eklektisk sörja som svar på det vakuum som uppstod. 1990-talet hade inte längre varken Thatcher eller Reagan. In steg istället Deepak Chopra med sitt vagt indiskt approprierade pellejönseri och motivationscoacher som torgförde ett äktenskap i helvetet: nyliberalism och nyandlighet. Inte mycket blick på samhällsstrukturer och historiematerialistisk dialektik där inte.

Feminismens ytterligheter

Så läser jag, som antagligen sista människa på jorden, ”Dinas bok” av Herbjörg Wassmo och i backspegeln är den mycket sitt utgivningsår 1989. Yuppie-erans powerfeminism i blå dräkt och fotriktiga skor började ebba ut till förmån för en mer suspekt särartsfeminism.

Feminismens parodiska ytterpoler kan karikeras som att i ena änden har vi en traktorkörande Olga på en sovjetisk propagandaffisch, på andra sidan har vi ett vilt skogsrå som även i mjuk holistisk anda kopplar upp sina äggstockar till den stora livgivande venusfrekvensen. Med baksidan att det ofta leder till exploaterande geschäft. Vad sägs om Gwyneth Paltrows astrologiskt korrekta vaginastenar eller Zoe Lightworkers femdimensionella jesusprogrammerade kristalljus med sparat ljus från Atlantis? Obs, detta är inte parodi utan går enkelt att googla fram.

Särartsfeminismen leder i värsta fall rakt tillbaka till Doris Days kvillrande hemmafruideal med en mjuk, inkännande och förstående kvinna som vänder sig bort från världsarenans problem.

En syntes av kvinnliga ideal

”Dinas bok” är som ett mustigt långkok av båda sorters feminism där de väl enkla smakerna gått upp i en intressantare syntes. Det är tidigt 1800-tal och här är inte meritokratin i franska revolutionens svallvågor ett problem, det är inte ens något man diskuterar. I en karg skärgårdsmiljö sätter man i deg och arbetar. Eller så dör man.

Till skillnad från den 1800-talsborglighet som Flaubert och Ibsen skildrar med kvinnan som frustrerat understimulerat kuttersmycke så är det Dina som stiger till gårdens överkvinna, som både vet att hålla bokföring och när sådden ska ske. Men – och ett stort men – även med det där dragen av psykiskt skadad femme fatale à la Betty Blue och en aura av skogsrå.

Det hade lätt blivit illustrativt kitsch, men Wassmo låter boken glida fram i glissandon och väjer inte för att ta andras parti stundtals. Dina är inte en feministisk schablon utan en mer komplex människa bortom könstillhörighet och hon väcker attraktion hos männen genom att just vara mer än en skör porslinsdocka i salongen. Hon är med när det är skarpt läge. Hon vinner erkännande genom vad hon gör snarare än vagt tal om essens, dvs vad hon är.

Kvinnlighet och manlighet i nytt ljus

Med nya dokumentären ”Inside the Manosphere” i minnet är ”Dinas bok” en bättre gestaltning av både en ny, mer fasettartad kvinnlighet och en svårhanterlig manlighet.

Det är allt annat än den kargt, tomt skorrande parodiska ”maskulinitet” som tydligen innebär att bada kallt, träna mycket och hålla sig ifrån onani. Manosphere är egentligen en rätt sorglig ideologisk sörja som saknar all inre dynamik och intressekonflikter, vilket ofta är förutsättningen för attraktion; det snabbt framvällande oväntade. Som när Dina förför en verklig karlakarl som dock har späda, vackra händer. Blicken för världen som den är och modet att låta den föra en i andra riktningar som en fyrkantig, förtörnad ideologisk ram hade förhindrat. En blick på världen bortom kategorierna.