Konflikten mellan Donald Trump och Twitter trappades upp idag fredag när en tweet från presidenten blockerades på grund av ”förhärligande av våld”. Många menar nu att Twitter serverat Trump ett effektivt vapen inför kommande presidentkampanj. Att han åter igen kan framställa sig som en underdog i heroisk kamp mot etablissemanget. Men vad är alternativet till att teknikjättarna börjar ta publicistiskt ansvar?

”Information wants to be free” var en devis som många av oss unga på 90-talet slängde oss med. I början av decenniet var jag aktiv i den nu nedlagda anarkistiska kulturtidskriften Kaos. En dag skickade Flashbacks grundare Jan Axelsson oss ett brev som uttryckte önskan om samarbete. De hade dock redan solkat ned devisen genom tvivelaktiga publiceringar och av att acceptera andras yttrandefrihet följer förstås inget publicistiskt krav att själv erbjuda offentlighet åt vad som helst. Så efter lite funderande tackade vi nej.

Till saken hör att detta var tiden före det stora genombrottet för internet och Flashback var liksom vår publikation en papperstidning. Med tanke på vad Axelssons skapelse skulle bli måste man så här i backspegeln konstatera att vår skepsis mot samarbete var välgrundad.

1994, samma år som Aftonbladet.se, startades den frihetliga nättidningen Yelah som jag sedan skulle engagera mig i. ”Information wants to be free” var alltjämt en fräsig paroll men när både seklet och millenniet var nytt började det globala nätverket för fritt informationsutbyte sakta förvandlas till att bli lika mycket en kommersiell marknadsplats. Att några, enligt ens egna subjektiva uppfattningar förstås, spred skit blev snart inte längre bara ett debattproblem. Den klickvänliga skiten hade blivit ett kapitalistiskt intresse och idag vadar vi i digitala hot, hat och rena lögner.

Konflikten mellan USA:s president och den sociala medier-plattformen Twitter började med att de senare faktagranskade två inlägg av Trump vilka försågs med korrigeringar. Igår torsdag svarade Trump med en presidentorder om sociala medier som ska göra att de inte längre har något skydd mot rättsliga påföljder.

Konflikten trappas nu alltså upp. När Trump idag kommenterar de pågående protesterna mot polisvåld i Minneapolis så hotar han med att militären kan komma att ingripa. ”Blir det plundring, blir det skott. Tack!”, twittrar presidenten. Twitter har nu försett inlägget med en varningsmarkör som gör att man måste klicka på det för att kunna läsa det. Inlägget kan heller inte gillas eller twittras vidare. Ifall man vill dela det är man tvungen att göra det med en kommentar.

Trump och den amerikanska radikalhögern har teknikjättarna Google, Facebook och Twitter att tacka för sina framgångar senaste åren. Presidentordern med anledning av missnöje med den minsta av dessa aktörer, Twitter, är med stor sannolikhet bara ett skrämselskott. Trump önskar knappast en trängre åsiktskorridor utan tvärtom vill han bibehålla rätten att få hota, hata och framföra lögner. Det vill säga, han månar om den radikala högerns främsta vapen i den politiska kampen. För skulle presidentordern om att göra teknikjättarna ansvariga för användarnas lögner, påhopp, och så vidare, skulle många av hans egna tweets raderas.

Så väl stora ekonomiska och politiska intressen som viktiga frågor för demokratin står på spel. Men det senare är inte lätta frågor. Å ena sidan ”information wants to be free” och å den andra – ska inte de stora teknikjättarna, idag viktigare för informationsspridningen än de traditionella medierna, inte ta något som helst publicistiskt ansvar? Är det rimligt att Facebook översvämmas av felaktig information om coronapandemin? Ska en twittrare kunna hota en annan användare till tystnad? Världens samlade rättsväsende har inte resurser att lagföra alla lögner, konspirationsteorier, hot- och hatbrott. Företeelser som vi för bara några decennier sedan inte utsattes för i de seriösa medierna.

Frågorna som nu blivit tydligare än någonsin kommer vi förmodligen att få brottas med under många år framöver. Vi som fortfarande önskar ett för demokratin konstruktivt samtal kan dock redan idag försöka skapa andra vägar ”bort från trumpismen och trollen”, som det hette i Opulens första pressmeddelande när vi startade för tre år sedan.

Sedan Opulens för två år sedan började publicera på Facebook igen har vi slutat annonsera där. Ändå växer vi. Men det hade förstås varit lättare för ett kulturmagasin på nätet om världens största sociala medieplattform vore en gnutta intresserad av kvalitetsjournalistik. Fortsätt läsa Facebook ointresserad av kvalitetsjournalistik →

Jag skriver om en tidningsbransch i kris och om avvägningen mellan att kunna nå ut brett med Opulens och få magasinet att överleva ekonomiskt.  Fortsätt läsa Även små tidningars journalistik kostar →

Producenterna anonymiseras och det blir upp till medborgaren själv att bedöma den enskilda artikeln, filmklippet eller vad det nu kan vara.” Jag skriver om ett problem för dagens journalistik. Fortsätt läsa Se till helheten! →

Opulens är ett kulturmagasin och konst är inte i första hand viktig för samhället utan för människan, Jag skriver apropå magasinets journalistik i pandemins tidevarv. Fortsätt läsa Nu är kulturjournalistiken viktigare än någonsin →

Att Opulens skulle ha blivit en plattform för högerextremister är förstås strunt. Däremot ställdes kritiska frågor kring bland annat klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar. Jag skriver som chefredaktör om en kontroversiell artikel i magasinets måndagsnummer. Fortsätt läsa Klickbeten och konsekvenser →

”Varför publicerar vi då personer vars värderingar till och med går på tvärs emot magasinets? För att det de skriver om har relevans för den journalistik vi vill göra och texterna i sig går i linje med vår publicistik.” Jag skriver apropå att vi publicerat kontroversiella personer på Opulens och jämför med den pågående bojkotten av Roman Polanskis senaste film. Fortsätt läsa Skilj på text och person →

Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Jag skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar. Fortsätt läsa Vilka medier stödjer du ekonomiskt? →

Min nättidning Opulens tar emot pengar från såväl staten som kapitalet men just presstödet är publicistiskt inte intressant för vårt magasin. Fortsätt läsa Därför avstår Opulens från presstöd →

Medie- liksom förlagsbranschen är i förändring och det av ekonomiskt tvingande skäl. Under de senaste två decennierna har bokutgivningsföretagen tagit allt större del av bokmarknaden. Det vill säga betal-, hybrid- och andra varianter av förlag som sysslar helt eller delvis med uppdragsutgivning där författarna själva får stå för en stor del av produktionskostnaderna. Ett sådant företag är min tidning Opulens samarbetspartner Ekström & Garay förlag som både sysslar med traditionell utgivning, bland annat en klassikerserie, och har upplägg där författaren själv medfinansierar produktionen. I tisdags fick förlaget kritik för att tillhandahålla de senare tjänsterna. En författare kallade det på Facebook för ”oetiskt” och en ”hästskojaraktig idé”.

Men alla manus blir som bekant inte antagna av traditionella förlag. Egenutgivning, som torde ha funnits sedan boktryckarkonsten uppfanns, är visserligen ett alternativ men många väljer istället att idag köpa in tjänster som textredigering, layout, marknadsföring och distribution. Så vad är problemet? Jag önskar visserligen en värld bortom kapitalismen, gärna att allt här i världen vore gratis och delades solidariskt, men i den krassa verklighet vi lever i förstår jag inte varför det skulle vara värre att tjäna pengar på någons bokdrömmar än säg som personlig tränare åt någon vars högsta önskan är en muskulös kropp. Lite mer logik vore önskvärt.

Som så ofta i sociala medier fick den kritiska författaren medhåll av åtskilliga Facebookvänner varav de flesta verkar haft en mycket dålig utsikt, däruppe i sina elfenbenstorn, över den mångåriga utvecklingen. Kanske har de inte ens hört talas om Hoi Förlag eller Vulkan som efter 14 år nu kallar sig ”Sveriges största bokutgivare” ? Med största sannolikhet känner de i alla fall inte till att Bonnier numera har en egenutgivningstjänst. I deras krympande värld existerar nog bara Albert Bonniers, Norstedts (även om de nu är uppköpta av Storytel), Natur & Kultur och en handfull andra gamla finförlag. Jag får dock tillägga att i alla fall ett par av Facebookvännerna påpekade försiktigt att det på Ekström & Garays sajt faktiskt tydligt framgår vad förlaget sysslar med.

Apropå Natur & Kultur uttalade sig deras tidigare förläggare Christian Reimers följande i en artikel till tidningen Svensk Bokhandel: ”Uppdragsutgivning är betydligt vanligare än vad folk tror. De stora förlagen ägnar sig åt det i större utsträckning än vad de vill medge.” Det var också 14 år sedan den artikeln publicerades.

Även Opulens fick sig en släng av sleven i tisdags och i ett fall handlar det om rent förtal. För när folk eldar upp sig i sociala medier är hederlighet ofta underordnad de killgissningar, här snarare gubbspekulationer, som bryter ut som någon slags kollektiv tvångshandling.

Några var kritiska till att Opulens i Ekström & Garays säljbrev kallas för ”landets ledande kulturtidskrift på nätet”. Nå, ”ledande” kan betyda mycket och jag är inte rätt person att bedöma det epitetet i marknadsföringen. Opulens har i alla fall på mindre än tre år skapat ett kulturmagasin som utkommer fem dagar i veckan och har tusentals läsare. Just i tisdags hade vi enligt Google Analytics hela 7 136 unika besök. Under ett enda dygn alltså. Jag kommer inte på någon annan liknande svenskspråkig kulturtidskrift som är i närheten av detta, så ledande eller inte har Opulens i alla fall skapat svensk tidskriftshistoria. Måhända skryt men likväl sant.

Att det sedan skulle vara något fuffens med att Opulens ägare Melker Garay också, som namnet antyder, äger halva Ekström & Garay, är också ett exempel på vissa av dessa kommentatorers bristande logik. Även om vi hade samma ägare skulle det inte vara något som helst märkligt. Hört talas om att Dagens Nyheter finns i samma ägarsfär som Albert Bonniers förlag?

Är man som jag aktiv i sociala medier möter man okunniga kommentarer dagligdags. Snabbheten på Twitter, Facebook osv premierar ju inte direkt eftertänksamhet. Må så vara. Men jag tål inte lögner…

I år har jag varit yrkesverksam som journalist i ett kvarts sekel. Som redaktör för fanzines, tidskrifter och oberoende medier längre än så. Det känns rätt fånigt men uppenbarligen behöver jag skriva den här meningen: Nej, du kan inte köpa recensioner i Opulens! Att som en av kommentatorerna påstår att om du köper ett utgivningspaket i Ekström & Garay så får du din bok recenserad i Opulens är rent förtal. Vi är vaksamma över jävsituationer generellt och när exempelvis våra egna medarbetare ger ut böcker lägger vi ut dem på externa kritiker och uppger också den relationen i den redaktionella ingressen.

Det ekonomiska samarbetet mellan oss och Ekström & Garay är enkelt: De annonserar hos oss. Med vanliga banners och så kallad native advertising i form av författarporträtt som är tydligt märkta för att skiljas ut från redaktionell text (exempel hittas här). Punkt slut.

I en tid när mediebranschen är i förändring, läsarna hoppar mellan olika mediesajter och trogna prenumeranter blir allt mer sällsynta så måste man leta andra finansieringsvägar. Men det innebär inte att man kan tumma på den publicistiska etiken. Inte Opulens i alla fall. Aldrig.