”Sverigedemokraterna och andra högerextremister ser inte hur avvikande deras egna idéer är i ett mångkulturellt och, relativt sett, frihetligt samhälle som det svenska”, skriver jag apropå deras partisekreterares uppmärksammade uttalande i veckan. Fortsätt läsa Fascism är en avskyvärd ideologi och partigrund
”Att med frihetlig bredd möta de reaktionära krafterna där de på allvar kan utmana demokratin, på kulturens område, är alltjämt den publicistiska grund magasinet står på.” Jag skriver skriver apropå Opulens breddning denna vecka. Fortsätt läsa Seger eller död!
Trump har lämnat Vita huset. I mediediskussionerna som följt verkar många hoppas på ett nätklimat och en samhällsdebatt med färre inslag av hat, hot och fake news. Jag skriver om att det också väcker hopp om en starkare position för kvalitetsjournalistiken. Fortsätt läsa Med hopp om journalistikens återkomst
Under jul och nyårshelgerna har mitt magasin Opulens uppehåll. Under tiden kan ni läsa våra fyra julserier som publiceras löpande tills vi återupptar ordinarie utgivning från och med måndagen den 4 januari. Här nedan sammanfattar jag Opulensåret. Fortsätt läsa God fortsättning!
”Demokratin måste tillåta även antidemokratiska idéer, men samtidigt kunna försvara sig mot antidemokratiska metoder”, skriver jag apropå det nya mediestödet. Fortsätt läsa Nytt mediestöd men gammal knäckfråga
”Att plattformarna censurerar seriös granskande journalistik måste omedelbart upphöra. Därefter måste åtminstone Facebook se över sina algoritmer och regler för journalistiska producenter.” Fortsätt läsa Jakten på fake news undergräver demokratin
I tisdags lanserade Opulens tillsammans med vår ägare Ekström & Garay förlag årets novelltävling. Under de drygt tre år vi gjort kulturmagasinet har vi märkt att många av våra läsare skriver själva och nu hoppas vi att fler av er ska komma ut ur författargarderoben.
En del skriver för att de älskar att göra det. Andra för att de av en eller annan anledning känner att de måste. Jag tillhör tyvärr sedan många år den senare kategorin. Som skrivande journalist var det länge ett lönearbete och finns det inte en deadline kommer det fortfarande sällan något ur min penna. Men som för så många andra brödskribenter började det förstås i den andra änden, av ren lust.
Jag och Opulens webbtekniker Ulf Öhlén är uppvuxna på samma gata och har gjort en del tidningar tillsammans genom åren. Från ungdomens rollspelsfanzines till tidskrifter i vuxen ålder. Men det började med just noveller.
Jag och Ulf har till och med en gemensam novellsamling som vi skrev i tonåren. Ett manus som torde ligga i någon bananlåda i min källare. Vi kallade samlingen för Den stora röda. Inte för att vi var maoister, för det var vi inte, utan för att dessa tippex-kladdiga, maskinskrivna blad helt enkelt är samlade i en röd pärm i A4-format. Det har gått några decennier sedan jag läste novellerna senast men jag är ganska säker på att vi inte sitter på ett outgivet mästerverk.
För även om jag inte minns vad berättelserna handlade om så har jag en tydlig bild av att vi lät oss inspireras av det vi för stunden läste. Så där lär nog finnas helt ogenerade försök till plagiat av såväl Guy de Maupassant som av Edgar Allan Poe och Karen Blixen. Någon av dessa historier memorerade jag mer eller mindre och skrev sedan ned den på nytt när det var uppsatsskrivning i skolan. Inga mästerverk som sagt men när min svensklärare Bengt Jonson inför hela klassen rosade just denna berättelse och läste den högt så växte jag någon decimeter.
För nog kan man växa av att skriva skönlitterärt, såväl prosa som lyrik. Faktiskt även utan positiv respons eftersom det i grunden ju handlar om att sätta ord på sina egna tankar. Vilket inte står i motsättning till att man ibland tvingas sno en formulering eller kanske en hel språkdräkt.
För oss i redaktionen är det oavsett om vi hinner återkoppla eller ej alltid ett privilegium att få ta del av era alster. Så tack till alla er som skickat in till vår prosa & poesi-avdelning och som deltagit i våra återkommande novelltävlingar under de här åren. Hoppas ni också vill vara med när vi nu drar igång vad vi kallar ”Sveriges största novelltävling”. Och särskilt önskar jag att ni som ännu inte tryckt på sänd-knappen nu ska komma till skott.
Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det?
Med anledning av Åsa Linderborgs nyutkomna bok Året med 13 månader pågår nu en debatt om hennes historieskrivning kring metoo. I en spalt som denna, om mitt magasin Opulens publicistik, är den diskussionen inte särskilt relevant. För vår räkning kan jag kort konstatera att Opulens stöttade metoo-kampanjen men även gav utrymme för problematisering. Under den heta hösten 2017 konstaterade jag också att den viktiga kampanjen redan hade solkats ned av tusentals användare på de sociala medierna och att det inte fanns någon anledning för seriösa medier att ge vika för dessa mobbfasoner.
Intressantare här, än sanningshalten i Linderborgs självprövning av metoo-journalistiken, är hennes rannsakan av Aftonbladets kultursida när hon förra sommaren avgick som dess chef. Under sina tio år hade hon ”lagt ner tonvis av timmar på ny svensk skönlitteratur och har en massa synpunkter som jag aldrig förvandlat till tidningstext.” Hur kunde det bli så? tycks hon mena. Liksom Linderborg undrar jag också varför kultursidesdebatter idag oftare inleds med att någon sagt något på Twitter eller skrivit nåt på en ledarsida än kring konstnärliga uttryck. Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det?
Som jag skrev före Opulens sommaruppehåll är den traditionella kultursidan också dagstidningens andra opinionsbildande sida, men har större fokus på idékritik och samhällsanalys medan ledarsidornas tyngdpunkt ligger på att kommentera dagspolitiken. Gränsdragningen dem emellan kan inte vara glasklar men under klickonomin verkar den nästan ha suddats ut.
I Opulens samsas dagskritiken med opinionstexter. Det är vad som skiljer ett brett kulturmagasin från låt säga en litteraturtidskrift eller recensionssajt. Dock handlar det om balans. Att tycka till om en uppmärksammad tweet ger onekligen i de allra flesta fall fler klick än en bokrecension men kulturjournalistiken kan inte alltid belysa de mest publikfriande ämnena. Lite till Opulens försvar vill jag ändå påpeka att det nu pågår en poesidebatt i magasinet, som faktiskt är det längsta meningsutbyte vår debattsida någonsin haft.
Som jag också skrev i den förra redaktörskolumnen kommer vi i höst satsa på att stärka dagskritiken. Framförallt vill vi nu fokusera på konst- och musikavdelningarna. Om du känner dig manad så tveka inte att kontakta kulturredaktör Clemens Altgård på kultur@opulens.se eller, om du känner någon slipad skribent, så tipsa gärna om oss. Under våra tre år har vi skapat ett brett dagligt kulturmagasin som vi är stolta över, men även Opulens kan förstås bli bättre.
”Utan att avslöja för mycket kan jag lova att Opulens till hösten fortsätter göra samma breda magasin, där dagskritiken samsas med opinionstexter, men att vi också kommer förstärka några av kulturavdelningarna”, skriver jag apropå att magasinet nu tar sommaruppehåll till den 17 augusti. Fortsätt läsa Kulturjournalistik mer än recensioner
Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär omplaceras till en icke-skrivande tjänst. Det är trots allt rimligt att någon som sprider högerextremism inte tillåts vara ledarskribent på en ”oberoende liberal” tidning, menar jag.