Under Malmöfestivalens helgdagar är det traditionsenlig barnloppis. Vi är där – några vänstervridna föräldrar till fyra ungar på sina filtar till marknadsstånd. Vid ingången hade jag också observerat några bekanta ansikten ur Möllevångens aktivistkultur vilka dagen till ära anställts som funktionärer här på Folkets Park.
Det hela vore kanske inte så märkligt om evenemangets grundtanke skulle haft i alla fall lite med verkligheten att göra. Att leksaker som ungarna tröttnat på säljs för ett par kronor till någon annan unge som i sin tur säljer några av alla de där prylarna som oanvända ligger och skräpar i varje barnfamilj.
Så funkar det inte på Malmöfestivalens barnloppis. Tvärtom. Här råder rå kommers och magsaftssur girighet.
Mittemot oss säljs dataspel och videofilmer – flera exemplar av samma spel och filmer och det är uppenbart en av de där butikerna som smygit sig in på loppisen de senaste åren. Fjolårets flytt från festivalområdet till det mer kontrollerade Folkets park skulle hålla proffsen borta men det verkar inte ha hjälpt. Och innan vi ens hunnit lägga ut våra filtar så flockas vuxna människor runt oss. Vuxna vi känner igen från ungarnas second handbutiker – som saluför begagnade TV-spel, serietidningar och samlarkort – och som nu tänkt sig billiga inköp till sina lager. De lägger skambud på skambud och jag kokar inombords, vill välta deras vagnar fullastade med prylar de redan lurat av andras ungar och skrika: ”Månglare, ut ur vår park!”
Men jag kan ju inte förstöra stämningen för våra festivalspralliga ungar och efter en timme verkar det som om månglarna gett upp. En trevlig mamma lägger undan tre TV-spel. Hon vill först kolla med sonen så att han inte redan har dem. Säger hon. Men en TV-spelsförsäljare som är spekulant på samma spel avslöjar att ”mamman” också har butik. ”Knepet att släpa med sig en unge till barnloppisarna brukar jag också köra med” anförtror han oss utan att skämmas.
Ja, jisses. Vad gör vi med våra barn? Egna datorer, TV-spel, mobiler och allsköns IT-prylar blir självklarheter för många i allt yngre åldrar och snart köper vi ungarna nya, dyrare modeller i samma takt som vi byter underkläder. De senaste åren har det också i landets storstäder poppat upp designbutiker för barn och idag finns det till och med kvalitetsmärken, som Lollopard och Zirkus, zirkus, för våra bebisars garderober.
Det kommersiella greppet hårdnar kring våra yngsta medborgare. Barnloppisar skulle kunna vara ett motgift till den skenande slit och släng- och statuspylkultur som dagens unga växer upp i. Men då, och i väntan på större samhällsförändringar, får vi föräldrar driva ut månglarna, sätta maxpriser och uppmuntra till byteshandel.
För Malmöfestivalens barnloppis har tvärtemot sina intentioner blivit en årlig sommarlovsskola i girighet.