Jade Gooy gjorde sin egen död till dokusåpa
Vi mediekonsumenter har förhärdats. Jag var exempelvis en av dem som vid Expedition Robinsons första säsong för tretton år sedan kallade såpan för ”fascist-tv”. När SVT:s Kobra nu i tisdags berättar historien om den cancersjuke engelska dokusåpastjärnan Jade Goody som sålde rättigheterna till sin egen död så höjer jag inte ens på ögonbrynen.
Kommersialiseringen är uppenbar. Men här finns också en individualisering av mediekonsumtionen som hör ihop med framväxten av de sociala medierna. En utveckling som vi brukar se som en tillgång för demokratin men som också verkar ha en motverkande baksida.
”Vi skiter i skiten och klickar oss fram till vår egen perfekta blandning. Vi är och gör vår egen media” skrev kulturjournalist Camilla Carnmo i Smålandsposten i måndags. Hon oroade sig över att allt bloggande och twittrande gjort att vi inte längre bryr oss om helheten. Att vi inte längre ställer krav på medieproducenterna.
Det här är en försåtlig förändring. För yrkeskårens sammansättning har knappast förändrats. Journalisterna har länge varit en del av en etablerad medelklass som i nio fall av tio lever långt från de mångkulturella stadsdelar som inte bara pekar ut morgondagens Sverige utan också är en verklighet för hundratusentals medborgare här och nu. Det är istället det publicistiska klimatet som sakta förändrats och idéer om mångfald, vilka som ingår i redaktionen och val av ämnen, lyser idag med sin frånvaro.
Häromveckan avhandlade Konflikt i P1 mediebilden av Rinkeby. Myter om en lokalt spridd islamism – som påståtts komma till uttryck genom sånt som rekrytering av ungdomar till terrorgrupper och organiserat religiöst förtryck som tvingar flickor att bära slöja – sprack som troll i solsken. Frilansjournalist Erik Wiklund skriver på mediesajten Second Opinion att det är symptomatiskt att just Konflikt publicerar detta. Att det är i de få kvarvarande mediekritiska sammanhangen som vi hittar sanna berättelser om vardagen i förorten.
För bara några år sedan diskuterade Publicistklubbens årsbok mångfalden i medierna och Sydsvenskan hade fortfarande redaktion, samt gav ut gratistidning, i Rosengård. Tidningen Arbetarens redaktörer Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen åkte runt och berättade om hur de arbetat med vad de kallade könsbalansering av sin redaktion och tidnings innehåll och på kultursidorna var mediekritik utifrån resonemang kring klass, genus och etnicitet vardagsmat. Idag är en annan slags mångfald, twittrandets och bloggandets, visserligen större men det är problematiskt att vi mediekonsumenter som individer förväntas kunna tillägna oss smörgåstårtan.
När diskussionen om helheten tystnar så uppstår ett demokratiskt problem eftersom det möjliggör osynliggöranden, ja till och med förvanskningar, av hundratusentals medborgares verklighet.