Vad får vi inte skriva om invandrare?

De religiösa friskolorna har i vårt moderna mångkulturella samhälle blivit ett demokratiskt problem.

Kan jag skriva så? Kan jag som journalist använda orden mångkulturell och religiös i samma mening som problem utan att underblåsa främlingsfientliga strömningar? Jag anser visserligen att alla religiösa friskolor, oavsett trosuppfattning i stadgarna, borde bommas igen. Men sammanhanget och vilka formuleringar jag för fram en sådan åsikt med är ett dilemma.

Mer generellt: Motverkar eller förstärker medierna fördomar mot människor från andra länder och kulturer? Det var frågeställningen när fackligt anslutna frilansjournalister i Malmö träffades på en krog i vintras. Men allra mest diskuterades just ordval och kontext. Bakgrunden var journalisten och författaren Lars Åbergs två omdebatterade artiklar i Sydsvenska Dagbladet om den invandrartäta stadsdelen Rosengård.  En debatt som också spritt sig till exempelvis tidskriften Media i Fokus.

Lars Åberg menar att en farlig tystnad råder. Att högerns marknadsliberalism och vänsterns kulturrelativism främjar islamisering, självvalt utanförskap, kvinnoförtryck och auktoritär barnuppfostran. Det är kontroversiella påståenden. Hans kritiker, som de för kvällen inbjudna frilansjournalisten Lars Sandström och det integrationspolitiska magasinet Manas redaktör Babak Rahimi, hade få invändningar mot problemformuleringen men menade att den strukturella diskrimineringen måste lyftas fram som orsak. Lars Sandström var mest kritisk och hävdar att Åbergs artiklar kränker och skuldbelägger invandrare.

Även om det senare förstås inte är syftet så finns det krafter som utnyttjar sådana här debatter i sin antidemokratiska agenda. Bengt Eriksson från kvällens arrangerande organisation Frilans Syd hade surfat på nätet och funnit att Åbergs artiklar fanns publicerade på både svenska och, i översatta versioner, på utrikiska rasistiska sajter. Givetvis understödda av påståenden och i sammanhang ljusår från de frågor Lars Åberg vill ställa. Frågor om inte exempelvis kvinnor och barn kommer i kläm när minoriteters rättigheter ses som viktigare än universella demokratiska. Eller kanske ännu värre: Är det inte blotta rädslan för kritik som ofta tystar det demokratiska samhället? Likväl hävdar Lars Åberg att konsekvensneutralitet inte är ett ideal för den goda journalistiken.

Det är knepigt. Hur kan man då rapportera om man vill skildra en mer komplex verklighet än trivselreportagens eller kriminaljournalistikens vanliga schabloner för invandrare? Ni vet. Som välintegrerade familjer med exotiska högtider eller som förövare och offer i brottsstatistiken. Journalistik som i bägge fallen är segregerande och förstärker uppdelningen i ett vi och ett dom. Ja, till att börja med måste yrkeskåren bryta sitt eget självvalda utanförskap. Antalet journalister med invandrarbakgrund är för litet och av oss blekansikten är vi som valt att bosätta oss i mångkulturella områden lätträknade. Även om den här debattkvällens huvudpersoner var djupt oense så vill jag ändå tro att det också går att skriva om svåra samhällsfrågor och samtidigt se sin egen roll i problemet. Vem jag är måste få betydelse för vad och hur jag skriver.  

Men Lars Åberg pekar också ut en brännande fråga som mina kanske lite fegt tassande formuleringar här ovan inte kan komma förbi. Givetvis måste den strukturella diskrimineringen lyftas fram och förvisso tillhör så väl talibanismen som den vanliga svensson-machismon samma patriarkat. Men det duger inte som hela förklaringen. Det är att omyndigförklara stora befolkningsgrupper. När opinionsbildare, företrädesvis till vänster på den politiska skalan, stryper debatter som den om hedersmord genom att hänvisa till de infödda männens kvinnovåld så riskerar vi att måla in oss i ett välvillighetens hörn. Ett hörn varifrån vi blir passiva betraktare av ett faktiskt förtryck.