Alltsedan den elfte september 2001 har säkerhet legat högst upp på den politiska dagordningen. Nationellt har säkerhetsfrågorna varit så heta att de till och med lett till maktskifte, som när den spanska höggerregeringen föll efter invasionen av Irak och terrordåden på Madrids pendeltåg. För världssamfundet har säkerhetspolitiken de senaste åren varit i ännu högre grad dominerande.

Men det finns röster som är kritiska mot problemformuleringen. För vilka faror är det som tillåts dränera statsbudgetar och anges som skäl för krigsockupationer? Vems säkerhet är det egentligen som står i fokus? Lika många kvinnor dör varje år i USA till följd av mäns våld mot kvinnor som antalet döda i attackerna mot World Trade Center. Det könsrelaterade våldet är enligt Amnesty International det enskilt största hotet mot människors säkerhet. Trots det är problemet nästan helt osynliggjort inom säkerhetspolitiken.

Statsvetaren Maud Eduards menar att krig, terrorism och män är intimt sammankopplade. Aldrig skiljer sig könsrollerna så markant från varandra som under krig och internationell krishantering. Mannen är den aktive, den krigförande, medan kvinnan förväntas vara den passiva som ska försvaras. Det är en stor majoritet män som utför terrordåd och som beslutar om olika krigsprojekt. Trots det ska kvinnorna vara tacksamma och som försvarsobjekt underordna sig i än högre grad än i fredstid. Våldet från de ”egna” männen ökar men kvinnorna blir alltså också strategiska objekt för fiendens män. Män kränker andra mäns manlighet genom att våldföra sig på ”deras” kvinnor.

Om kvinnor och män vore jämlika så skulle män inte kunna kränka andra män genom att skada fiendens kvinnor. Visst. Könssrelaterat våld utförs, i alla fall i undantagsfall, också av kvinnor men det gör det knappast till ett allmänmänskligt beteende. Frågan är om vi inte mer kan förklara det som att dessa kvinnliga förövare klätt sig i männens uniform. På samma sätt som auktoritära kvinnliga chefer i näringslivet tvingas anpassa sig till en patriarkal miljö för att överleva. En vd utan kostym är ju ingen riktigt vd.

Men är inte våld och dominans, oavsett genursperspektiv, alltid maktens uttryck? Nej, inte enligt Salihe Salihu Abazi. Till vardags jobbar hon som personligt ombud på PO Skåne och är ersättare i Rosengårds stadsdelsfullmäktige för socialdemokraterna. När ABF, Feministas och Palmecentret ordnade panledebatt om genusperspektiv på säkerhet var Abazi inbjuden i egenskap av statsvetare. I förra veckan träffade jag henne över en kopp kaffe. Abazi menar att om kvinnorna fick större inflytande i den offentliga sfären så skulle klimatet mildras och konflikter bli lättare att lösa menar hon. Och att om jämställdhet är den viktigaste faktorn för kvinnors säkerhet så kräver det ett annat säkerhetsbegrepp.

För det nationella ansvaret för kvinnors säkerhet brister på många håll i världen. Våldet mot kvinnor ses fortfarande i hög utsträckning som ett problem att lösa i den privata sfären, inom hemmets fyra väggar. I den internationella säkerhetsdebatten är frågan knappt ens skönjbar trots FN:s deklarationer och resolutionen 1325 om krigs påverkan på kvinnor och barn. En resolution som tillkom så sent som år 2000. Men  Salihe Salihu Abazi och andra kritiska röster kräver att det könsrelaterade våldet uppgraderas till en fråga på internationell nivå.

Och visst har de rätt! Världssamfundet måste ingripa när en stat inte uppfyller sitt åtagande att stävja könsrelaterat våld. På samma sätt som när en etnisk grupp utsätts för övergrepp. Våldet mot kvinnor måste ses som en säkerhetspolitisk fråga.