I helgen börjar Malmöfestivalen. Den tjugoandra sedan starten och den femte för mig som festivalknalle i arbetarrörelsens tjänst. Hur många bokbord det blivit sammanlagt på olika evenemang under årens lopp vet jag inte.

För en hel del av oss vänsterister  har en förkärlek för bokbord och sådana ställer man ju upp varhelst folk samlas. Ibland blir resultatet lyckat och man känner sig precis så där härligt folklig som en socialistisk kolportör i gatuvimlet på en propagandaaffisch från förra seklets början. Som vid Fritt Forum under protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Jag och kamraterna i internettidningen Yelah hade fått ett kanonläge för vårt bokbordstält. Sista kvällen ville vår chaufför Göran sova några timmar innan hemresan. Men folk bokstavligen slet i varorna och som den skamlösa krämare jag vid sådana här tillfälllen förvandlas till så packade jag ned prylarna högst motvilligt. Det tog två timmar innan den sista lådan stuvats in i Görans bil.

Men ofta så blir resultatet magert och omkostnaderna fler än de få slantar som hamnar i bokbordskassan. Under några år på nittiotalet försökte Uppsala stad skapa något liknande Vattenfestivalen i Stockholm. Men liksom förlagan kantrade snart Fyrisfestvalen av all kommersialism. Ett av de sista åren hade vi uppsalasyndikalister hyrt in oss på en av tältmontrarna längs ån. På ena sidan om oss såldes massageälgar och på den andra hudlotion. De stressade festivalbesökarna ilade förbi oss med kassar bågnande av prylar oavsett hur högt vi skruvade på volymen med klassiska arbetarsånger och punkmusik.

I sådana stunder brukar jag tänka på den legendariska anarkisten Inge Oskarsson som  jag träffade några år tidigare på just Vattenfestivalen. Under denna kanske mest kommersiella av alla stadsfestivaler vi skådat i det här landet hade Inge slagit upp sitt bokbord. På en pall låg några få exemplar av hans skrifter. Bredvid satt Inge själv på en solstol, coolt tillbakalutad med fresstylehörlurar som stängde ute kakafonin. Och det funkade. I alla fall på mig som snart fann mig glatt kryssande vidare i folksamlingen med en nyinköpt pamflett om ”revolutionären Jesus”.

Kritiska röster är nu oroliga för att även Malmöfestivalen ska gå samma öde som Vattenfestivalen till mötes. Kommersialiseringen är påtaglig och flera aktörer i Malmös fria kulturliv har i år inte ansett sig ha råd att delta. Kulturmanegen samt Film- och Ordtälten bildar dock som vanligt den lugna oasen i festivalstormens öga. Och i år kan ni malmöbor i denna oas hälsa på några av oss medarbetare till Arbetaren. Välkomna!