Reinfeldt ändå rätt i tiden

Statssekreterare Ulrika Schenström ersattes i fredags av Nicola Clase. Som den sentida traditionen påbjuder började hon sin nya tjänst med att redogöra för sitt skattefusk. I hennes fall rörde det sig om svartarbeten vid renoveringen av hennes villa.


Medierna hakade givetvis på men frågan är om så många andra upprörs. Att representanter för Sveriges borgerliga styre fuskar med skatter är mer eller mindre vardagsmat. Den enkla förklaringen till folks uteblivna förvåning är förstås att egoistiska gärningar ideologiskt klär borgare bättre än exempelvis lägenhetsfifflande fackföreningspampar. Men det är inte hela sanningen.

Jag tror att det också handlar om att Fredrik Reinfeldt, hans ministär och i synnerhet ”det nya arbetarpartiet” helt enkelt ligger rätt i tiden. Att det, och nu svär jag i kyrkan, finns ett visst mått av identifikation hos vanligt folk.

Nej, de flesta arbetare bor förstås inte i villaidyllen men likväl är drömmen om den idag mer eller mindre klassöverskridande. Media svämmar över av köksöar, braskaminer, verandor, gillestugor och grillplatser och överallt dyker den ständige Ernst upp i oklanderliga snickarbrallor, alltid redo med hammaren. Och visst är väl Reinfeldt i mångt och mycket en politikens Kirschteiger. En ledare med fickorna fulla av sunt förnuft och med en aura av helyllesvensk ödmjukhet och modern karlakarl.

Ja, Fredrik Reinfeldt är som klippt och skuren ur en Ikeakatalog för det nya folkhemmet – fixarsverige. Ett Sverige där pensionssparandet, friskolorna, psykiatrireformen, de individuella lönesättningarna, utförsäljningarna och avregleringarna bara var början. I Fredrik Reinfeldts Sverige kommer ökade motprestationer krävas av de arbetslösa liksom fortsatt differentiering av skolorna och än mer individanpassade försäkringssystem.

”Fixa det för sig”  är den blågula nationens nya motto vilket ju är mer könsneutralt och modernt än det gråsossiga ”Bra karl reder sig själv”.

Och Fixar-Fredrik är förstås en modern man, en skötsam arbetare för 2000-talet, och följaktligen fenomenal på att städa och diska. Det har hans fru Filippa vittnat om i en rad intervjuer. Förvisso har de barnflicka och städfirma. Men ändå. En statsminister som inte backar för att rycka ut med dammsugare och diskborste när det kniper är något helt annat än de arbetsskygga högerspöken från Öfvre Östermalms palatsliknande lägenheter, vilka vi brukade förknippa med Moderata samlingspartiet.

Ett sidospår är  det här med sex. Förr var det inget man talade om högt. Men behöver jag säga att Filippa är en modern kvinna som inte backar för att kräva tillfredsställelse av självaste statsministern för att bota sitt ständiga kåtslag. Eller, hrm…, Filippa har visst ”älskog”  som sin ”hemliga last”, som hon själv uttryckte det i Expressen kort efter regeringsskiftet. För att vara en som kämpar mot sin blyghet verkar rikets nya första dam ganska öppen om sina hemliga laster kan jag tycka.

”Det måste en gång bli så, att klassamhällets avlöses av folkhemmets Sverige”.
Per-Albin Hanssons bevingade ord under remissdebatten 1928. Idag är folkhemmet avreglerad, individualiserad och flexibel och förvillande lik just det där samhället som det skulle avlösa. Alla får vara med på sin egen nivå på den stege vars lägsta trappsteg kommer sitta högt ovanför samhällets verkliga olycksbarn.

Visst är det fortfarande en något större skam för en sossepamp än en dito moderat att betala hantverkare svart. Men i mångt och mycket handlar de uteblivna folkstormarna mot topparnas skattefuskande om tidsandan som vi alla är med och skapar. Vikande opinionssiffror, och löpsedlar om ”regeringskris” till trots så tror jag att Fredrik Reinfeldt på många sätt är mer i takt med tiden än vår förra statsminister.

Fortsatt regeringsinnehav eller ej hänger dock inte på en enskild person och kommer nog att avgöras av helt andra saker än mediaskandalerna kring statsministerns medarbetare.