Anna Nachman är begravningsansvarig för judiska församlingen i Stockholm. Tidningen Expo har granskat hennes samröre med gatukonstnären tillika högerextremisten Dan Park.

Under tidningens intervju med Nachman skrattar hon åt Parks antisemitiska bilder.

När kritik mot umgänge med en dömd hetsare avfärdas som brist på sinne för satir uppstår en märklig inversion: den som reagerar på historiska referenser till gaskamrar är den humorlöse, inte den som skrattar.

Anna Nachman har rätt i att humor kan vara subversiv. Satir har genom århundradena fungerat som ett vapen mot makthavare och en ventil för undersåtar. Men ventiler leder ut tryck, de leder inte in gift. Att lajka och kommentera inlägg i sociala medier av Dan Park, som dömts flera gånger för hets mot folkgrupp, är inte en lek med symboler. Det är ett normaliserande av dem. Och normalisering är historiens kanske mest underskattade verktyg.

Det börjar ofta med skratt. “Det är ju bara ett skämt.” Internationell rätt, som vuxit fram ur Europas ruiner, bygger på en annan princip: att vissa erfarenheter inte kan vara rekvisita för humor. I alla fall inte hur som helst. De är gränsmarkörer. När Förintelsen reduceras till humormaterial finns alltid en risk att den historiska katastrofen hamnar i bakgrunden.

Det handlar alltså inte om brist på humor. Det handlar om ansvar. Den som företräder en minoritet i ett land där antisemitismen återigen mäts i statistik och polisrapporter kan inte samtidigt relativisera dess uttryck. Det är möjligt att kalla det satir. Det är svårare att kalla det klokt.

Att Anna Nachman själv befinner sig på yttersta högerkanten är känt sedan tidigare, men att hon också stödjer antisemitism borde chockera alla som inte är renodlade nazister.