När fienden gråter

Den orwellska FRA-lagen står just nu och väger. Återremitterad men kanske beslut redan i eftermiddag. Det är kanske årtiondets viktigaste inrikesfråga. Det har medfört vad vissa kallar en historisk medierevolution när bloggosfären lyft en fråga som de tradtionella medierna visat föga intresse för.

Men trots allt det viktiga och historiska. Fredrick Federleys tårar i riksdagens talarstol. Darret i rösten. Klumpen i halsen. Det är där mitt intresse är just nu.

 Jag vet inte men misstänker att det är nåt i mig kodat från primitivare epoker i människans historia: Jag klarar inte av när vuxna män gråter. Jorå. Det kan vara taktiskt riktigt av Federley, kanske till och med i viss mån frampressade tårar för att väcka sympati i en avgörande stund för hans karriärs framtid. Det spelar ingen roll. Karln står ju ändå där och hulkar och pratar om sin mamma som sagt åt honom att följa sitt hjärta.

Jag är avväpnad.

Den nyliberala stureplanscenterns främsta företrädare må vara den riksdagsledamot jag idelogiskt avskytt mest. I alla fall sedan John Bouvins dagar. Kanske kommer han också redan i eftermiddag svika såväl sina ideal som det svenska folket. Hur det än blir: Hädanefter kommer Fredrick Federley alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.