När en muslim utför en attack blir det omedelbart ett terrordåd. När en gärningsman begår massmord och samtidigt uttrycker sig rasistiskt så tonas motivet ner. Mediernas försiktighet i rapporteringen kring Rickard Anderssons illdåd i Örebro ekar av samma mönster som efter Peter Mangs eller det i Trollhättan 2015. Hur länge ska den här massmediala tystnaden fortsätta?
Rickard Andersson, 35 år, har av svenska medier beskrivits som en ensamvarg, arbetslös och socialt isolerad. En man med förmodad psykisk ohälsa, en sådan som redan under skolåren drog sig undan och som saknade vänner. Inget motiv har fastställts av polisen. Och ”vi ska i nuläget inte spekulera”, heter det i medierna.
En försiktighet in absurdum.
En film från skolans innandömen har ljudmässigt fångat delar av dådet – och TV4 Nyheterna har låtit analysera materialet. ”Ni ska bort från Europa!”hörs någon ropa innan skotten faller på skolan, en SFI-skola ska understrykas. En ögonblicksbild av hat och blod. Vem skulle annars ha ropat detta om inte gärningsmannen själv? En illgärning som denna, i kombination med sådana ord, utgör per definition ett rasistiskt dåd. Det finns inga förbehåll, inga förmildrande omständigheter.
Ändå tvekar medierna. Varför? Hur många som mördar oskyldiga i terrordåd har inte någon form av diagnos? Hade en muslim gjort detsamma och skrikit ”Allahu Akbar” medan han mördat oskyldiga, hade rubrikerna redan varit satta: terrorattack, islamistiskt våld. Den politiska retoriken hade dånat. Men nu? Tystnad. Ett land som tycks ha tappat sin förmåga att se sig självt i spegeln. Ett land där extremhögerns, ja Sverigedemokraternas, förvridna världsbild nu delas av stora delar av etablissemanget.
Har vi inte sett detta tidigare? Inte i detalj förstås men nog påminner det här om tidigare tragedier och hur de behandlats i medierna? Exempelvis skolattacken i Trollhättan för i år tio år sedan.
Anton Lundin Pettersson gick in på Kronans skola i Trollhättan den 22 oktober 2015 beväpnad med ett svärd. Han valde sina offer utifrån hudfärg. En elevassistent och en elev mördades, två andra skadades innan han sköts av polisen. Dådet var både en skolattack och ett rasistiskt massmord. Initialt beskrevs han som psykiskt instabil, ja som en ensamvarg, arbetslös och socialt isolerad, snarare än terrorist. Polisen talade om ett ”oplanerat” dåd trots det tydliga valet av offer. Medierna betonade hans sociala utanförskap och psykiska ohälsa.
I dag vet vi att Anton Lundin Pettersson begick ett högerextremt terrordåd. Det är vad vi kallar det och under förutsättning att TV4:s ljudfil stämmer och går att knyta till gärningsmannen så är det också vad vi också behöver kalla Anderssons massaker i Örebro för två dagar sedan. Skulle det inte stämma kvarstår ändå kritiken mot mediernas olika måttstockar.
Inte bara medierna och det politiska etablissemanget utan också rättsväsendet verkar numera lida av färgblindhet i vissa fall. 2021 åtalades en 61-årig man som hade sprängämnen och dödslistor med ett 100-tal namn på journalister, kändisar och politiker i sitt hem. Alla rekvisit för ett terrorbrott men högerextremisten åtalades för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, brott mot lagen om sprängämnesprekursorer och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.
I fallet med Rikard Andersson, som tog sitt liv under dådet i Örebro, är det dock inte kring rättsväsendet frågetecknen nu reser sig. Så åter igen, varför detta fokus i medierna på den psykiskt instabila ensamvargen? Har vi tio år senare med en allt mer polariserad värld inget lärt oss? Kan det bero på det rådande samhällsklimatet?
Två dagar före dådet deklarerade vår statsminister att våldsbrottsligheten handlar om invandring. Utan uns av kriminologiska bevis eller beaktande av att brotten faktiskt minskat trots ökad invandring. Ett häpnadsväckande påstående med tanke på att majoriteten av de gängkriminella är födda i Sverige. Men detta passar in i den rasistiska berättelse som kommit att prägla vår samtid. Och när verkligheten går på tvärs med narrativet, då väljer man att se bort. Medierna, politikerna, de som formar det offentliga samtalet är alla marinerade i denna selektiva blindhet.
Försiktigheten kring det rasistiska motivet har sin förklaring här. Eller kanske motiven. ”Ni ska bort från Europa!” utesluter ju som sagt inte psykisk ohälsa, hämndmotiv gentemot socialen efter avslag om ekonomiskt bistånd eller bitterhet på grund av att tidigare ha varit elev på skolan. Men försiktigheten kring just ett särskilt motiv är tydligt. Liksom att den som pekar finger åt rasismen i dagens Sverige ofta förlorar sin plats vid borden, politikens och mediernas.