Viola tricolor. De blygas politiska symbol?

Liberalsionistiska HBT-kryp! En del mer eller mindre träffande etiketter har jag fått mig tilldelad genom åren men när jag häromdagen hittade mitt namn på nätforumet Flashback så kunde jag inte annat än dra på smilbanden.

Anledningen till att jag kommenterades på det anrika slaskforumet var att jag skrivit några kritiska rader om poeten Mohamed Omars politiska och religiösa radikalisering.

I den offentliga debatten finns en rad oskrivna regler och hur du förhåller dig till dem kan vara direkt avgörande för vilka arenor du kan uppträda på. Förespråkar du kärnfamilj och heterosexualitet som påbud från ovan bjuds du knappast in i finrum som tidningarnas kultursidor. Kallar du feminism och homosexualitet för sjukdomar kvalificerar du dig överhvudtaget inte för tryckta medier utan förpassas till internets träskmarker.

Mohamed Omar har under en längre tid hållit sig kvar i finrummet trots all skit han släpat in där senaste tiden. I Aftonbladet Kultur kallade han i våras inte bara feminism och homosexualitet för sjukdomar utan kryddade sin fundamentalistiska smörja med att beteckna självmordsbombares dödande av oskyldiga som Collatoral damage, ”det är sådant man får ta” som han själv översatte det.

Kring ideologisk radikalisering och nätforumens alla ursinniga krigare skulle jag vilja göra två reflektioner.

För det första. Ondskan är inte banal. Hitler var spirituell och hade älskvärda sidor har folk som stod honom nära berättat. I vår bokhylla står Omars diktsamling Tregångare och jag blir lite sorgsen när jag läser rader som: ”Många av nätterna / har han suttit på en sten / mitt ute i vattnet / tagit av sig kostymen / upptäckt sin mänskliga hud / undrat och undrat / över ett minne / som liknar vattnet.”

Det är vackert, allmänmänskligt men inte det minsta banalt.

För det andra. Radikalism betyder inte att skrika högst. ”Är man inte radikal som ung har man inget hjärta, är man inte konservativ som vuxen har man ingen hjärna.” Det kända ordspråket syftar indirekt på en naturlig utveckling i en människas liv. Jag vågar påstå att det bygger på ett statistiskt felslut. Att en hel del framträdande vänstersympatisörer så att säga byter sida när de blir äldre betyder inte att de flesta gör det.

Skrikhalsarna syns och hörs, inte sällan i ledande ställning, men ofta verkar deras egenkärlek vara starkare än den ideologiska övertygelsen. Om de av någon anledning förlorar sin ställning så kan de snabbt byta sida. I motsats tycker jag mig ha märkt att mycket blyga människor påfallande ofta också har mycket solida åsikter. Författaren Jonathan Cause menar att roten till terrorism är terroristerna. Det är kanske att gå lite för långt men hans uppmaning att världen skulle bli bättre om de introverta regerade skriver jag helt klart under på.

Vad gäller den smått komiska etiketten på Flashback så blir den extra märklig för en som vanligtvis identifierar sig med begrepp som socialist, antisionist och heterosexuell. Å andra sidan. I filosofisk mening, utanför den politisk-ekonomiska debatten, är jag liberal. Jag stöder också kampen för HBT-rätttigheter och jag anser faktiskt inte att palestinakonfliktens lösning ligger i att driva judarna ut i medelhavet.