För inte alldeles länge sedan flög kulturjournalister jorden runt för att smaka på samtidens hummer. Då  hade vi stil, hybris och resebudget, enligt en krönika i Nöjesguiden. Men nu sitter vi visst hemma i Ica Maxi-jeans och gratisskriver.

Det finns inget finare i kulturjournalistiken än att ha koll. Det menar i alla fall Carl Reinholdtzon Belfrage i en krönika i Nöjesguiden. Och med ”koll” menas tydligen att ha ett guldkort i fickan och en resväska packad med hybris. En gång i tiden – under kulturjournalistikens självlysande 00-tal – innebar koll inte att analysera samhällsproblem eller konst. Nej, riktig koll fick man genom att äta romfylld hummer på Etxebarri och sedan berätta för en läsekrets hur den smakade. För hur skulle folk annars förstå världsläget om inte via en hummermiddag i Baskien?

Under denna gyllene era flög vi kulturjournalister jorden runt med självförtroende större än klimathotet. Vi seglade runt St. Barth och åt sushi med The Strokes på Nobu – allt i kulturjournalistikens namn. Ett nytt indieband i Glasgow? Självklart tog vi nästa plan för att höra dem före alla andra. Det var att leverera breda perspektiv med kulturen i centrum! Klimatförändringar, yttrandefrihet och sociala orättvisor fick vackert vänta medan vi jagade nästa kulinariska scoop eller konstnärer i Brooklyn. Vi hade ju koll – och koll krävde en rejäl reskassa.

I dag har kultursidorna blivit som en billig all inclusive: inga dyra utsvävningar, bara åsikter serverade vid buffén. ”Tyckande kostar inget”, som krönikören konstaterade. Istället för reportage om smaken på en spansk lyxhummer får vi nu veckans strömningstips och kommentarer av skribenter i Ica Maxi-jeans. Kultursidorna låtsas att analyser av klimathotet eller diskussioner om yttrandefrihet är kulturjournalistikens ryggrad. Som om någon vill läsa fördjupade artiklar om samhällsproblem när de kan få veta hur ett nytt parfymmärke i Paris doftar före alla andra! Noll koll, säger jag bara.

Dagens kulturjournalister står kanske tvåa på bollen när budgeten knappt räcker till en spårvagnsbiljett – än mindre en business class-biljett. Resultatet? Kultursidan fylls av lokalproducerat tyckande och återvunna idéer som inte kräver pass eller företagskort. Självklart försvinner kredden när ingen längre kan korsa Atlanten för att jaga nästa kulturfenomen.

Men frukta ej! Om vi bara hittar tillbaka till resejournalistiken kan kultursidorna bli självlysande igen. Gör kulturjournalistiken stark igen – med guldkant och resenecessär. Låt oss skramla ihop till några förstaklassbiljetter åt kulturredaktionerna. Vem vet, kanske väntar nästa epokgörande kulturanalys i baksätet på en sportbil i Modena? Först då kan vi säga att vi har riktig koll igen.

Nej, om inte ironin här ovan framgått så är jag av en annan åsikt. Visst var arvodena högre förr, om än de i alla fall för mig inte räckt till några flygbiljetter, men fortfarande är exempelvis dagskritiken – recensioner av litteratur, musik, film, teater, konst med mera – fortfarande kulturjournalistikens ryggrad.