IT-generationens motstånd i det offentliga rummet

Med IT-samhällets framväxt sägs individen blivit allt mer isolerad. Ska man tro mediernas rubriker så kommer kanske nästa folksjukdom vara IRL-fobi, det vill säga att uppkopplade och vanligtvis sociala människor börjar nojja för att lämna skärmen och träffas In Real Life. Men utvecklingen är som vanligt motsägelsefull. Den digitala revolutionen har också fört med sig exempelvis ett fenomen som på utrikiska kallas flash mob. Ett i högsta grad kollektivt fenomen där folkmassor träffas och bjuder motstånd i kampen om det offentliga rummet.

Ja, kampen om våra gator och torg verkar intensifieras. I dagarna har två helt olika organisationers reklambilar hamnat i skottlinjen. Huvudstadens gator har länge trafikerats av de så kallade ”porrbilarna”, vilka kör runt med reklam för stripteaseklubbar. I riksdagsdebatten i häromveckan ställde kristdemokraten Helena Höij jämställdhetsminister Jens Orback mot väggen och krävde körförbud. Två dagar tidigare hade TV 4:s program Drevet granskat abortmotståndarna i nystartade organisationen Människorätt för Ofödda. Drevet kunde då avslöja att vi runt om i Sverige i sommar också kommer att få se lastbilar med enorma bilder på aborterade foster.

I debatterna om reklambilarna reses den enklaste frågan: Hur extrem får propaganda och marknadsföring i det offentliga rummet vara? En betydligt intressantare fråga är vem som får ta rummet i anspråk och om oreglerad kommersialism verkligen betyder frihet för individen. För idag är det inte bara bilar och väggar som  blir allt mer översållade av olika påträngande budskap. Modern belysningsteknik har gjort att också trottoarerna och luftrummen allt oftare syns illuminerade av företagens loggor. Räknar vi också in TV, radio, telefon och internet till det offentliga rummets kvadratmetrar så har svenskarnas vardag förändrats drastiskt på bara säg tio, tjugo år. Och nej, det är inte i första hand en fråga om estetik utan en fråga om frihet. Vem får ta min tid i anspråk? Vilka värderingar påtvingas mina barn dagligen?

Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups och anmäla telefonnumret till spärregistret Nix. Men vi kan inte värja oss när vi rör oss ute i stan och längs landsvägarna. Det är också här motståndet börjat växa och gör det intressantare än vardagsrebellens ”Reklam nej tack!”.  Grafittimålare och gatukonstnärer som världsberömda Banksy och vår blågula Akay utmanar reklamnissarnas bilder. I västvärldens storstäder har myndigheterna lämnat nolltoleransen och på många ställen till och med förklarat vissa väggytor för lagliga. På nätet sprids sedan nittiotalet olika satiriska adbusting-kampanjer där företrädesvis storföretagens varumärken häcklas. Reclaim the City och Reclaim the Streets har i flera år ifrågasatt bilismen respektive kommersialismens dominans i staden och tillhör väl snart familjen Demonstrationstradition, där farfar heter Första maj och faster 8 mars.

Den senaste utväxten på det spretande motståndet är Flash mob. Ett globalt fenomen där folkmassor på kort tid kallas samman via SMS och mail till en aktion. Allt enligt instruktioner om plats, vägen dit och synkroniserade klockor för att snabbt kunna samlas och upplösas innan lagens långa arm börjar bråka. I Toronto, Rom och London har det exempelvis hållits Pillow fight flash mobs, kuddkrig alltså, och i Malmö har det senaste veckorna hållits både en dance mob och en bike mob. Ankomstväg vid det förra och startpunkt vid den senare bestämdes efter deltagarnas födelsedatum och bägge aktionerna började noll-noll-pip med gamla hederliga Fröken Ur som rättesnöre.

Motståndet i det offentliga rummet kanske inte ensamt förändrar något. Men det är  symboliska aktioner som bryter individens vanmakt. Från liberalismens framväxt i 1700-talets cafékultur, via den tidiga arbetarrörelsens samlingar på torg och under broar, till dagens digitalt sammankallade manifestationer löper en röd tråd. Människor som träffas IRL för att kollektivt kräva sin frihet.