”Jag stödjer homoäktenskap fullt ut. Varför skulle inte dom lida lika mycket som vi andra?” Sverigeaktuella Dolly Partons ord får mig att tänka på mitt eget tvångsäktenskap.
För varje barn jag och min fru skaffat har ”världens modernaste land” visat sitt rätta ansikte. När våra två hemmagjorda barn föddes fick jag bägge gångerna genomlida något slags förhör hos de sociala myndigheterna för att erkänna mitt faderskap. Alla ogifta nyblivna pappor är tvingade till denna pinsamma förlegade ritual. När vi skulle skaffa ett tredje barn och beslutade oss för adoption så släpades vi om inte till korset så i alla fall till stadshuset. För i herrens år 2008 kräver svenska staten, oavsett givarland, att par som adopterar måste vara gifta!
I veckan godkände Stortinget i Norge homoäktenskap. Visst är det väl bra om den nuvarande partnerskapslagen för enkönade par rivs upp till förmån för en till sexuella preferenser svensk neutral äktenskapslag. Motståndarnas argument är pinsamt reaktionära och de blandar gärna ihop korten och drar in "rätten" till barn. Men även om fullständiga medborgerliga rättigheter för homosexuella förstås är alldeles in i norden självklara så finns det anledning till att höja ett varnande finger. För det är knappast en slump att debatten om just äktenskap lyfts fram.
1987 rådde AIDS-panik i Sverige och en lag med syfte att stoppa spridningen av HIV stiftades. Lagen förbjöd de så kallade ”bastuklubbarna”, dvs. biografer och andra offentliga lokaler där vuxna vill göra mer avancerade saker än att hålla hand och eventuellt pussas i väntan på att reklamen ska sluta.
Bastuklubbslagen fick dock en dålig start och brott beivrades sällan. Först samma år som lagen om registrerat partnerskap förbereddes började också lagen att tillämpas och den nådde sin kulmen 1995, samma år som partnerskapslagen trädde i kraft. En tillfällighet eller ett adresserat budskap från det så kallat liberala samhället: ”Ok, om ni bögjävlar slutar med att knulla runt och beter er som folk, i TVÅsamhet, så ska vi sluta förfölja er”? De ingripanden som gjordes mot bastuklubbarna hade också endast i ett enda fall riktats mot en verksamhet med både kvinnor och män som målgrupp. I övriga fall var det lokaler för män som har sex med män och på inget vis kunde förstås HIV-prevention påvisas.
Det ligger en fara i att slösa sitt krut på vad som trots allt mest är en semantisk symbolstrid, dvs. att man ska kalla samkönade giftermål för ”äktenskap” istället för ”partnerskap”. Att man i den processen köper hela paketet av gammalt heteromög och låter alla andra, som även fortsättningsvis inte passar in i parsamhället, bli morgondagens ”bögjävlar”.
Jag har inga problem med att vara gift. Tvärtom känns det lite fint att bära en ring som bevis på min kärlek till en underbar kvinna. Men det finns ju fler än oss vita heterosexuella medelklassmän här i samhället och jag tvivlar starkt på nyttan av dagens politiskt korrekta äktenskapsdebatt.