”Till och med de galnaste vildhjärnorna i de alternativa bruna träskmarkerna verkar mer solidariska med varandra än vad som är fallet när det gäller den oppositionella vänstern.” Jag skriver om bristen och behovet av samarbeten mellan landets progressiva medier.
”Sysslar man med maktkritisk journalistik som vi gör är mesta möjliga oberoende från stat och kapital ändå alltid publicistiskt eftersträvansvärt.”
Så skrev jag strax innan jul efter att mitt magasin Konkret fått avslag på vår ansökan om tidskriftsstöd. Dessförinnan hade vi också fått ett nej från Mediemyndigheten vad gäller deras redaktionsstöd och magasinet står alltjämt utan några som helst bidrag.
Amalthea Frantz har nu tillträtt som chefredaktör för Arbetaren. En tidning bland flera på vänsterkanten för vilken tiden sakta rinner ut vad gäller statligt mediestöd, det som förr kallades presstöd. Ett stöd som länge varit helt avgörande för dessa tidningars överlevnad men nu trappas ner för att slutligen försvinna helt om några år. De möjligheter till statliga stöd kommer säkert under minst ett par mandatperioder vara småslantar.
Amalthea Frantz önskar i sin första signerade ledare sedan tillträdet att de progressiva medierna ger ”sig fan på att stå starka tillsammans. I stället för att bara konkurrera.” Det önskar vi på Magasinet Konkret också. För snart ett år sedan tog vi också initiativet till Publicistkamraterna, ett nätverk för progressiva medier runt om i landet. Redaktörer för ett tiotal olika tidningar, däribland Flamman, Syre, Paragraf och Arbetaren tackade ja men engagemanget för samarbete måste sägas ha lyst med sin frånvaro hittills.
Det finns mycket som vi skulle kunna samarbeta kring. Exempelvis en egen, självförvaltad mediefond finansierad av folkrörelser och enskilda som skulle stå helt fri från staten. Vi skulle kunna starta en plustjänst där ett något högre prenumerationspris på någon av tidningarna skulle ge digital tillgång till de övriga. För hur många har i dag råd, med alla streamingkanaler och andra digitala tjänster som tickar på våra konton, att stödja alla tidningar man skulle önska?
Utan krav på egenproducerat material, det gamla presstödet hade rigorösa regler kring det, skulle vi kunna återpublicera en del av varandras texter och bilder. Eller varför inte bara lyfta varandras publicistiska initiativ och länka till varandra emellanåt? Varför görs knappt ens det?
Till en viss del handlar det förstås specifikt om konkurrens. Dagens progressiva medier når kanske inte särskilt ofta utanför en mindre del av medelklassvänstern och då slåss man om samma lilla målgrupp. Men jag tror det till lika stor del handlar om att vänstern inte på länge haft några egentliga segrar i sikte och då vänt sig inåt. I de ideologiska nyanserna har man funnit motståndare att bekämpa i hopp om att få vinna i alla fall något. Mellan vänstermedierna handlar det dock sällan om öppna strider utan om misstänksam tystnad.
”En demokrati ska tåla bråkiga medier”, skriver Amalthea Frantz också. Till att börja med ska i alla fall vänstern tåla bråkiga medier, tänker vi. Och Magasinet Konkret är bra på att bråka.
Från att vi, kort efter sjösättningen av magasinet för två år sedan, satte clownansikte på SVT:s Mats Knutson till denna vinters granskning av en journalist på Sydsvenskan har vi åtskilliga gånger bråkat med mainstreammedierna. Vi har visat att det från ett progressivt håll går att tvinga medieetablissemanget till att förklara och försvara sig i stället för att bara hoppas på att de stora drakarna ska lyfta vår journalistik när den är ”snäll” och passar deras egen publicistik.
Vår granskning av journalisten ledde till att Bonnierpressen tillsammans med Göteborgs-Posten attackerade oss på bred front. DN:s ledarsida skrev under samma vecka två gånger om vår granskning, varav den ena artikeln hade den minst sagt bisarra rubriken ”Vänsterns nätkrigare är yttrandefrihetens fiender” . En attack på hela vänstern gränsande till fake news men med vår medarbetare Victor Pressfeldt, historiker tillika medlem i Journalistförbundet, som exempel. Den borgerliga pressen visade att man inte tål granskning av någon man själv utropat till yttrandefrihetens riddare men som genom en enkel granskning fick sin gloria på sned.
Men inte ens en sådan rubrik på ledarsidan i landets största morgontidning skapade någon som helst reaktion från landets övriga progressiva medier. Jag tror dock inte att vi är ensamma om att känna att solidariteten brister. Säkert har även andra progressiva publicister känt att de stått helt ensamma när det stormat.
Vi behöver inte hålla med varandra ideologiskt och publicistiskt mer än något slags minsta progressiv och fake news-resistent gemensam nämnare för att inse behovet av en försvarsallians. Det har högerns medier fattat i årtionden. Till och med de galnaste vildhjärnorna i de alternativa bruna träskmarkerna verkar mer solidariska med varandra än vad som är fallet när det gäller den oppositionella vänstern.
Läget för demokratin är allvarligt och våra progressiva medier behövs i motståndet. Men ärligt talat. Utan samarbeten som ju sker på bred front hos ”den andra sidan”, utan att försöka överbrygga motsättningar för att jobba mot gemensamma mål, så är det svårt att se en framkomlig väg.