”your strike is your scream” – gåshudsframkallande  tvåminutersvideo

LO har nu gått ut med en enkät där de frågar folket om vilka politiska frågor de ska driva. Ett initiativ som hänger ihop med att de tidigare i höstas signalerade att de vill ha en mer självständig politisk roll och ta fram ett eget valmanifest som de kommer att driva oavsett hur Socialdemokraterna ställer sig till det. Det är ett mycket glädjande besked som förhoppningsvis kan vitalisera den trötta svenska fackföreningsrörelsen.

Förra hösten genomfördes generalstrejker och demonstrationer runt om i Europa mot regeringarnas åtstramningspolitik. I Sverige hände ingenting. Ok. LO höll i något seminarium om protesterna och ordförande Karl-Petter Thorwaldsson skickade ett brev till Spaniens premiärminister där han uttryckte oro över krispolitiken. Men det blev nästan lite hjärtknipande att läsa Lise-Lotte Lenberg, chef för LO:s internationella enhet, ursäkter när hon intervjuades om massprotesterna ute i Europa av organisationens egna tidning Arbetet: Lo strejkar inte på grund av fredsplikt och vad gäller demonstrationer så har ”vi inte den traditionen i Sverige”.

Hur kommer det sig att den stora svenska fackföreningsrörelsen, trots borgerlig regering, inte oftare gräver upp stridsyxan? Kan det paradoxalt nog ha att göra med alla år de gått hand i hand med socialdemokratin?

Under 1900-talets långvariga socialdemokratiska regeringsinnehav har LO:s organisationskultur förstås påverkats av att exempelvis dess ordförande sitter i partiets verkställande utskott. Doktrinen om facklig-politisk samverkan har bidragit till en ombudsmannakultur där de som representerar arbetarna i sin representation också kan meritera sig för partipolitikens köttgrytor. SSU, partiet och facket har för många karriärister bara varit olika scener i samma show.

I arbetsmarknadskonflikter har den facklig-politiska samverkan inte sällan stått i direkt motsättning till fackets huvudsakliga uppgift, att tillvarata arbetarnas intressen. Detta eftersom LO känt sig bakbundna att verka offensivt och därmed skapa social oro under socialdemokratiskt styre. Men tiderna ändras. Idag har få LO-medlemmar partibok. Endast hälften röstar på socialdemokraterna. När vi dessutom har en stark borgerlig regering så riskerar LO bli helt akterseglade i de stora samhällsfrågorna eftersom de inte har någon levande kamptradition. Och det senare har alltså tragikomiskt nog säkert en hel del att göra med den långa nära relationen med det stora arbetarpartiet.

I LO:s portalparagraf finns stöd för samhällsbyggande ambitioner. Men det är faktiskt betingat. Där står att centralorganisationen tillsammans med förbunden ska sätta arbetstagarnas, ja varenda ens, intressen i första rum och att de ska verka för en utveckling mot bland annat ekonomisk demokrati präglad av jämlikhet och feminism. Det är svårt att se hur en politik, oavsett vilka som sitter i Rosenbad, som ökar klassklyftorna någonsin kan överensstämma med dom ambitionerna.

Att LO väljer att gå till valrörelsen med ett självständigt manifest är inget unikt för Sverige. Den så kallade Trondheimmodellen startades inför kommunalvalet i Norge 2003. Norska LO valde då att driva en egen linje i valrörelsen och kom fram till vilka frågor de skulle driva genom en direkt dialog på arbetsplatserna. Receptet var framgångsrikt, skapade ringar på vattnet och med löften om stopp för privatiseringspolitik och konkurrensutsättning av offentlig välfärd tog vänstern åter regeringsmakten vid stortingsvalet 2005.

Att borgerliga opinionsbildare i parti och minut kräver skilsmässa mellan fack och parti har vi vant oss vid. Men att fackföreningsrörelsen har en obunden roll mot det stora arbetarpartiet behöver alltså bevisligen inte betyda avpolitisering. Tvärtom kan facken genom att ställa sina egna dagordningar utifrån medlemmarnas önskan och därefter pröva dem förutsättningslöst mot alla politiska partier vitalisera rörelsen. Det kan både öka trovärdigheten hos dagens medlemmar, förbättra möjligheterna att rekrytera bland de som inte vill se sina medlemsavgifter gå till partibidrag och samtidigt radikalisera den fackliga praktiken.