Internets framväxt har fått opinionsbildare att entusiastiskt tala om digital och direkt demokrati.
Användarrevolutionen på internet har vänt upp och ned på det offentliga samtalet. Istället för att medierna talar till läsarna är situationen idag, med sociala communitys och bloggar som växer så det knakar, ofta det omvända. Det är förstås bra men finns det inte en baksida när ”ansvarig utgivare” knappt är mer än synonym till ”den som får bära hundhuvud” när det ballar ur?
Majoriteten av dagens internetanvändare är numera i viss mån också producenter av media. Vissa forskare menar till och med att vi står inför ett epokskifte där de sociala medierna håller på att helt slå ut de traditionella. Än så länge lever de dock snarast i något slags dialektiskt förhållande med ett allt högre tonläge i den offentliga diskussionen som följd.
I tisdags kväll sände SVT den brittiska dokumentären ”Josef Fritzls mörka hemlighet”. Om den österrikiska mannen som höll sin dotter och tre av deras gemensamma barn inspärrade i en källare i 24 år. Dokumentären berättade en hel del om familjemedlemmarna och grannskapet men om själva gärningsmannen fick vi liksom av tidigare mediarapporter ganska knapphändig information.
På tiotusentals bloggar, ivrigt påhejade av tabloiderna och vice versa, är inte någon mer avancerad diskussion kring den österrikiska familjetragedin möjlig. Om det var dagstidningarna eller bloggosfären som först döpte Josef till ”monsterpappan” är idag inte lätt att ta reda på. Surfar man in på facebook, den sociala community som växt snabbast senaste året, hittar man ett tjugotal grupper där man kan diskutera hur Josef ska bringas av daga på bästa, dvs plågsammaste, sätt. Den största gruppen heter ”I think Josef Fritzl deserves to rot in HELL!!” och har över 8 000 medlemmar.
Ja, på Facebook liksom andra internetcommunitys dräller det av liknande blodtörstiga samtalsgrupper. Den största om Englas mördare heter ”Vi som önskar livet ur Anders Eklund” och har närmare 2 000 medlemmar. Att jämföra med den svenska motreaktion till allt näthat som jag äntligen hittade häromdagen, Facebook-gruppen ”Säg NEJ till dödsstraff – alltid!!”. Den har, efter jag gått med, 6 medlemmar.
Spaltmetrar har skrivits om det demokratiskt goda med internets utveckling. Om medborgarjournalistik, mediekritik och interaktivitet så där i största allmänhet. Nackdelarna är lika uppenbara men verkar för många opinionsbildare nästan tabubelagda. Kritik riskerar kanske att uppfattas som lite von oben. Att nätets demokratiseringsprocess hyllas bara så länge folk använder den ”rätt” och uttrycker ”sunda” idéer. Men egentligen borde det här inte ligga någon motsättning.
Vi behöver inte tala om nödvändiga begränsningar av demokratin. Vi behöver inte ens röra vid de enskilda frågorna som dödsstraff eller ej. Den hårda mentalitet som de digitala medierna fört med sig beror till hög grad på ansvars- och maktlöshet. Demokratiska processer är av naturen långsamma. Under den athenska demokratin hölls de timslånga mötena på agora, torget, regelbundet var nionde dag. I senare tiders representativa demokrati finns, är det i alla fall tänkt, liknande eftertänksamhet där politiska partiers ställningstaganden växer fram från lokala diskussioner för att slutligen beslutas på kongress eller i centrala instanser.
I de sociala medierna, communitys och bloggosfären, finns inte denna kontinuitet. Ena dagen hatbloggas det om någon såpakändis för att i nästa namninsamlas för att någon löpsedelspedofil ska hängas i närmsta lyktstolpe. Det är inte demokrati. Det är pöbelmentalitet.
Användarrevolutionen har förstås stor betydelse för att de traditionella mediernas makt över dagordningen minskat till förmån för fler aktörer. Men med en riktig revolution och direktdemokratisering följer den lilla människans makt över sitt eget liv. Och när individen får makt behöver hon inte längre bröla i skock.