När jag var ung kunde en kulturupplevelse vara länge, länge. Sex år gammal gick jag på min första popkonsert. I alla fall vad jag kan minnas. Smokie spelade på Gröna Lund och intrycken där på farsans axlar varade, via ett kassettband, ända upp till mellanstadiet. ”Living Next door to Alice” år efter år.

Mina ungar, som växer upp med Spotify och Youtube, har förstås ett helt annat utbud men ibland undrar jag om det inte mer är en förbannelse än en rikedom. 

Tidningen Vi Läsers första nummer för i år har givit upphov till en debatt om nymoralism och censur hos landets barnboksförläggare. Magnus William-Olsson lade häromveckan fram en intressant tes på Aftonbladets kultursida. Att ”censuren” inte alls handlar om moralism eller ens är något specifikt för barnlitteraturen utan att det handlar om att vuxna köper sig vila från det digitala samhällets enorma uppmärksamhetstryck. Han jämför med framgångarna för deckargenren. ”På samma vis köper de industriproducerade bilderböcker som inte reser några krav på delaktighet, förändring, engagemang.”

När jag kommer hem från jobbet brukar min grabb som är tretton år spela World of Warcraft på  sin bärbara samtidigt som han ser Simpsons på TV. För ett par år sedan slukade han Harry Potter-böckerna i en takt jag aldrig läst skönlitteratur. I min egen tonår gick allt långsammare. En sommar jobbade jag några veckor på Furuviks djurpark, som barnkarusellskötare. Det regnade hela tiden så det var inte många som ville flyga med Dumbo den sommaren. Någon  bärbar dator eller mobiltelefon hade jag förstås inte där i kontrollbåset men väl en tunn samling av Robert E. Howards 30-talsnoveller om Conan Barbaren. 

Även den lättaste av litteratur kan sätta sina spår om omständigheterna tillåter så av förmodligen ren tristess skrev jag också själv en fantasynovell den sommaren. Visserligen mitt livs enda men ändå.