"Acceptera och bli accepterad! är en rimligare princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här".
Regeringen vill ställa tydligare krav på invandrarna. Det skrev migrationsminister Tobias Billström tillsammans med två partikollegor på DN:s debattsida i tisdags. Inlägget har pekats ut som en ogenerad flirt med invandringskritiska strömningar i landet. Många opinionsbildares rättmätiga raseri är så övertygande att det inte finns någon anledning att bidra med ytterligare en politiskt korrekt röst i den kören.
Men artikeln kan också läsas ur ett vidare perspektiv, som en allt mer erkänd syn på medborgarskapet – bortom infödda och invandrade. En skrämmande attityd från överheten avslöjar sig då i språkbruket. Och djupare sett handlar det ur det perspektivet inte bara om Billström eller regeringen utan om en partiöverskridande auktoritär politisk kultur som växt sig starkare.
"I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar".
Smaka på den formuleringen. Kommunicera helt fundamentala värderingar. I en teokrati eller politisk-ideologisk diktatur skulle jag förstå ordens innebörd, om än inte sympatisera, men i en demokrati? Visst. Det råder en motsättning mellan att vara människa och medborgare. Gemensamma beslut måste man i viss mån acceptera eller annars ta konsekvenserna när man följer sitt samvete. Men i en demokrati kan inte värderingar, inte mer än i dess mest flummiga betydelse, sägas vara fundamentala och vara rättesnöre oavsett individens egna övertygelser.
I botten av denna demokratins urvattning ligger en samhällskultur där politik blivit allt mer synonymt med statskonst. Det är dags att reclaima politiken i dess ursprungliga mening, som den först beskrevs av Aristoteles, och då betecknande en direkt demokrati. Själva ordet "politik" härstammar förresten etymologiskt från polis, det gamla grekiska ordet för den allmänna, deltagande dimensionen av ett lokalsamhälle.
Men idag, även trots den digitala teknikens alla fördelar, har vi inte fått mycket mer än i bästa fall en bredare debatt. Rent formellt har våra demokratiska statsskick inte förändrats nämnvärt sedan dess införande och med medborgarnas flykt från partipolitiken blir politikerna allt ivrigare i sin vådliga roll som folkviljans uttolkare.
"Vi är alltför tafatta när det gäller att tydliggöra de krav vi ställer på människor som väljer att leva här".
Oavsett om vi är infödda eller invandrade kan Billströms påstående om att det skulle finnas ett val att "leva här" ifrågasättas. Det förutsätter ju ett alternativ, en annan och bättre stat, och det har jag trots min kritik svårt att se ens för mig som infödd. Motfråga: Vad heter den staten? Kan du vara snäll och skicka asylansökan?
Så. När politiker då talar om att ställa krav så blir det följaktligen mer eller mindre krav för individens existensberättigande. Har politikerna verkligen det mandatet? Knappast, men som med all makt finns inga gränser för utövarna om de inte möter motstånd.
"Rättigheter och skyldigheter går inte i takt i Sverige".
Nja. Det är nog snarare demokratin som inte går i takt med folket. Politikernas samhällskontrakt skriver många inte under av den anledningen att de inte fått vara med att författa det. Det är skit samma om man tilldelas exempelvis välfärd på grund av födsel eller flykt. Att kräva skyldigheter för att man utan bindande underskrift fått rättigheter kallas i vardagliga sammanhang för bilskojeri.
De här resonemangen kan avfärdas som filosofiska spetsfundigheter. "Skyldigheterna" och "kraven" går förstås att nödtorftigt legitimera med ett försvar av den representativa demokratins möjligheter att radikalt ändra samhällslagarna om folket så önskar. Likväl är själva ordvalen avslöjande för den politiska kulturens auktoritära riktning och det är också min poäng.
Genom demokratisk delaktighet kan vi skapa tillfälliga överrenskommelser vilket är något helt annat än fundamentala värderingar.