Blåula skuggor

I väntans tider fryser moder Svea. I morgon lördag firar landets blågula nazikult sin tradtionella högtid på Salems gator. Med ritens alla kännetecken så som disciplinerade led, bombastiska tal och brinnande facklor. Allt medan regeringen försöker fly sitt ansvar för de apatiska flyktingbarnen och medierna fortsätter att ge en bild av miljonprogrammen som obeboeliga kriminella getton…

Det finns myter som bidrar till våra gemensamma föreställningar om samhället. Föreställningar som underblåser såväl rasismen som mediernas bild av ”gettona”. Den trettionde november – Kalle dussinets dödsdag och högerextremisternas ”lilla julafton” – fick jag en skrift i  min hand. ”Mediebild = Självbild” med underrubriken ”Så vet du om du är drabbad” är en handbok för journalister skriven av redaktionen bakom Gringo med stöd av integrationsverket och TCO. Som underlag till boken har tusen personer bosatta i Rinkeby, Rosengård och Hjällbo tillfrågats om deras relation till media.

48% anser att deras förort beskrivs negativt i medierna. 14% menar att den skildras i postiva ordalag.  37% anser att mediernas bild av invandrarna är negativ mot 17%  som känner sig positivt behandlade. Mest utsatt i medierna är nog unga killar med invandrarbakgrund. Hela 56% av undersökningens tillfrågade anser också att ”invandrarkillar” beskrivs negativt i medierna, medan 10% tycker att bilden är positiv.

Så till föreställningarna. Vi som tjänar vårt levebröd på att berätta om Sverige idag är en av Sveriges mest homogena yrkesgrupper. En överväldigande del av landets journalister har en så kallad etniskt svensk bakgrund, företrädesvis i medelklassen. Väldigt få av oss är bosatta i invandrartäta områden. När vi närmar oss de andra – de som avviker från nämnda bakgrund – så gör vi det med majoritetssamhällets alla myter i  våra bakuvuden. Både nedärvda fördomar från månghundraårig vit, kristen kultur och modernare bilder från medierna.

Det journalistiska arbetsfältet har en slags ramberättelse vilka vi har svårt att gå utanför. Massmediaforskaren Ylva Brune talar i handboken om ett skuggspel som ”läsekretsen känner igen för att vi har mött dem gång på gång – i medierna. Här har vi invandrarkillen i keps som spelar biljard på ungdomsgården och hänger i gäng i tunnelbanan. Här uppräder invandrarkvinnor som lyckliga föremål för Projekt där man lär sig simma och cykla. Här syns muslimska män mest med ändan i vädret. Här talar poliser, socialarbetare och lärare om för oss hurdana de, invandrarna, är och var invandrarflickorna gömmer sina p-piller”.

Hur kan vi journalister då frigöra oss från dessa skuggfigurer? Ja, det är inte lätt men Ülkü Holago från Quick Response, vilka bland annat håller i internutbildningar på svenska redaktioner om hur man kan skildra ”förorts-Sverige”, ger några handfasta råd. Hon menar att det första steget är just insikten om sin egna bakgrund. Därefter handlar det om vilka som står i telefonboken, dvs. som utgör journalistikens källor, samt – framförallt – att lämna telefonen och ge sig ut och vistas i de områden som vi har dålig koll på. Det är först då som nyheterna utanför de traditionella skildringarna av invandrare som offer eller förövare, alternativt exotisk varelse med kryddstark mat, kan hitta fram till redaktionerna.

På lång sikt måste sammansättningen av vår journalistkår bättre spegla det nya Sveriges befolkning. Tills dess måste vi kritiskt granska vår nyhetsvärdering och fundera på om den verkligen är i balans. För visst är våra innerstäder lika våldsamma och farliga platser att vistas på som förorterna? Men av någon anledning är det inte den bilden vi får av medierna. Inte bara. Och om vi inte erkänner några rasliga skillnader som grund för brottsbenägenhet – är det verkligen relevant journalistik att vi under senare år allt oftare får veta olika förövares etnicitet?  Kastar det inte bara fler skuggor över moder Svea?