Att Opulens skulle ha blivit en plattform för högerextremister är förstås strunt. Däremot ställdes kritiska frågor kring bland annat klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar. Jag skriver som chefredaktör om en kontroversiell artikel i magasinets måndagsnummer.Fortsätt läsa Klickbeten och konsekvenser→
”Varför publicerar vi då personer vars värderingar till och med går på tvärs emot magasinets? För att det de skriver om har relevans för den journalistik vi vill göra och texterna i sig går i linje med vår publicistik.” Jag skriver apropå att vi publicerat kontroversiella personer på Opulens och jämför med den pågående bojkotten av Roman Polanskis senaste film. Fortsätt läsa Skilj på text och person→
Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Jag skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar.Fortsätt läsa Vilka medier stödjer du ekonomiskt?→
Under hösten avslöjade SVT att betaltjänsten Swish inte hade något tillstånd hos Finansinspektionen. Det skapade en stor debatt och ledde fram till en granskning som visade att Swish faktiskt inte kunde ges ett eget verksamhetstillstånd. Fortsätt läsa Rättvisa mellan finansiella tjänster och spelbolag→
Medie- liksom förlagsbranschen är i förändring och det av ekonomiskt tvingande skäl. Under de senaste två decennierna har bokutgivningsföretagen tagit allt större del av bokmarknaden. Det vill säga betal-, hybrid- och andra varianter av förlag som sysslar helt eller delvis med uppdragsutgivning där författarna själva får stå för en stor del av produktionskostnaderna. Ett sådant företag är min tidning Opulens samarbetspartner Ekström & Garay förlag som både sysslar med traditionell utgivning, bland annat en klassikerserie, och har upplägg där författaren själv medfinansierar produktionen. I tisdags fick förlaget kritik för att tillhandahålla de senare tjänsterna. En författare kallade det på Facebook för ”oetiskt” och en ”hästskojaraktig idé”.
Men alla manus blir som bekant inte antagna av traditionella förlag. Egenutgivning, som torde ha funnits sedan boktryckarkonsten uppfanns, är visserligen ett alternativ men många väljer istället att idag köpa in tjänster som textredigering, layout, marknadsföring och distribution. Så vad är problemet? Jag önskar visserligen en värld bortom kapitalismen, gärna att allt här i världen vore gratis och delades solidariskt, men i den krassa verklighet vi lever i förstår jag inte varför det skulle vara värre att tjäna pengar på någons bokdrömmar än säg som personlig tränare åt någon vars högsta önskan är en muskulös kropp. Lite mer logik vore önskvärt.
Som så ofta i sociala medier fick den kritiska författaren medhåll av åtskilliga Facebookvänner varav de flesta verkar haft en mycket dålig utsikt, däruppe i sina elfenbenstorn, över den mångåriga utvecklingen. Kanske har de inte ens hört talas om Hoi Förlag eller Vulkan som efter 14 år nu kallar sig ”Sveriges största bokutgivare” ? Med största sannolikhet känner de i alla fall inte till att Bonnier numera har en egenutgivningstjänst. I deras krympande värld existerar nog bara Albert Bonniers, Norstedts (även om de nu är uppköpta av Storytel), Natur & Kultur och en handfull andra gamla finförlag. Jag får dock tillägga att i alla fall ett par av Facebookvännerna påpekade försiktigt att det på Ekström & Garays sajt faktiskt tydligt framgår vad förlaget sysslar med.
Apropå Natur & Kultur uttalade sig deras tidigare förläggare Christian Reimers följande i en artikel till tidningen Svensk Bokhandel: ”Uppdragsutgivning är betydligt vanligare än vad folk tror. De stora förlagen ägnar sig åt det i större utsträckning än vad de vill medge.” Det var också 14 år sedan den artikeln publicerades.
Även Opulens fick sig en släng av sleven i tisdags och i ett fall handlar det om rent förtal. För när folk eldar upp sig i sociala medier är hederlighet ofta underordnad de killgissningar, här snarare gubbspekulationer, som bryter ut som någon slags kollektiv tvångshandling.
Några var kritiska till att Opulens i Ekström & Garays säljbrev kallas för ”landets ledande kulturtidskrift på nätet”. Nå, ”ledande” kan betyda mycket och jag är inte rätt person att bedöma det epitetet i marknadsföringen. Opulens har i alla fall på mindre än tre år skapat ett kulturmagasin som utkommer fem dagar i veckan och har tusentals läsare. Just i tisdags hade vi enligt Google Analytics hela 7 136 unika besök. Under ett enda dygn alltså. Jag kommer inte på någon annan liknande svenskspråkig kulturtidskrift som är i närheten av detta, så ledande eller inte har Opulens i alla fall skapat svensk tidskriftshistoria. Måhända skryt men likväl sant.
Att det sedan skulle vara något fuffens med att Opulens ägare Melker Garay också, som namnet antyder, äger halva Ekström & Garay, är också ett exempel på vissa av dessa kommentatorers bristande logik. Även om vi hade samma ägare skulle det inte vara något som helst märkligt. Hört talas om att Dagens Nyheter finns i samma ägarsfär som Albert Bonniers förlag?
Är man som jag aktiv i sociala medier möter man okunniga kommentarer dagligdags. Snabbheten på Twitter, Facebook osv premierar ju inte direkt eftertänksamhet. Må så vara. Men jag tål inte lögner…
I år har jag varit yrkesverksam som journalist i ett kvarts sekel. Som redaktör för fanzines, tidskrifter och oberoende medier längre än så. Det känns rätt fånigt men uppenbarligen behöver jag skriva den här meningen: Nej, du kan inte köpa recensioner i Opulens! Att som en av kommentatorerna påstår att om du köper ett utgivningspaket i Ekström & Garay så får du din bok recenserad i Opulens är rent förtal. Vi är vaksamma över jävsituationer generellt och när exempelvis våra egna medarbetare ger ut böcker lägger vi ut dem på externa kritiker och uppger också den relationen i den redaktionella ingressen.
Det ekonomiska samarbetet mellan oss och Ekström & Garay är enkelt: De annonserar hos oss. Med vanliga banners och så kallad native advertising i form av författarporträtt som är tydligt märkta för att skiljas ut från redaktionell text (exempel hittas här). Punkt slut.
I en tid när mediebranschen är i förändring, läsarna hoppar mellan olika mediesajter och trogna prenumeranter blir allt mer sällsynta så måste man leta andra finansieringsvägar. Men det innebär inte att man kan tumma på den publicistiska etiken. Inte Opulens i alla fall. Aldrig.
Det lackar mot jul och som trogna läsare av min tidning Opulens känner till har vi som tradition att utlysa en novelltävling varje halvår. Så nu går vi ut med en ny med temat Vinterresa.Fortsätt läsa Opulens utlyser novelltävling!→
Enligt det svenska Riksidrottsförbundet är alla välkomna att delta i en idrott. Detta gäller oavsett bakgrund, kön och ekonomiska förhållanden. Det här är en fin tanke, men det är inte så det ser ut i verkligheten. Herr- och pojkidrotten prioriteras fortfarande. De får mer resurser, mer pengar och överlag läggs ett större fokus på dem.
Det här har flera kända idrottskvinnor nu fått nog av. Röster har lyfts och diskussionen, som först uppstod inom fotboll, har spridit sig mellan sporterna. Svenska Fotbollsförbundet har anmälts till diskrimineringsombudsmannen och Riksidrottsförbundet har satt ett nytt jämställdhetsmål som ska uppnås inom fem år.
Kräver lika lön för lika arbete
Damfotbollen har vuxit något enormt under 2000-talets första tjugo år. Intresset har vuxit både bland deltagare och tittare, men ändå möts spelarna och föreningarna av motstånd. En stor diskussion har hållits kring lönerna och startskottet för det hela gick året 2017. Det danska damlandslaget vägrade då att spela en match mot Nederländerna för att deras förbund gav dem för dålig ersättning. I mars i år stämde det amerikanska landslaget, tillika de nuvarande världsmästarna, sitt fotbollsförbund för könsdiskriminering. Trots att damerna är flerfaldiga världsmästare får herrlandslaget fortfarande bättre förmåner och löner. Det bästa herrlandslaget någonsin har presterat är ett delat VM-brons med forna Jugoslavien 1930.
Det svenska damlandslaget förhandlade fram sitt nuvarande avtal under 2017, men efter att de i år tog VM-brons lyftes frågan om orättvisorna mellan landslagen igen. En anmälan gjordes till DO och Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) svarade att ersättningarna som betalas ut till herr- och damlandslaget är lika. Landslagsmittfältaren Caroline Seger, som har drivit frågan tillsammans med bland andra landslagsförsvararen Nilla Fischer, är nöjda med det. Det ska vara lika för alla, sa Seger till media efter SvFFs yttrande. Damlandslaget spelar precis som herrarna just nu i EM-kval. Enligt fotboll odds Betfair är det Nederländerna som är förhandsfavoriter att vinna dam-EM 2021 (3.5). På herrsidan är det Frankrike (4.5) som tros bli europamästare nästa år.
Mer jämställdhet i idrottsföreningarna
Arbetet för att alla idrottsföreningar ska bli jämställda sker däremot inte enbart på förbundsnivå. Det sker under träningarna mellan ledare och deltagare och i styrelserummet. Det finns utbildningsmaterial att hämta så att alla ledare och ledamöter har en grund att arbeta ifrån. En granskning av föreningens stadgar kan visa om nya punkter bör läggas till eller om det redan finns jämställdhetsstadgar, men som inte efterlevs. Stereotypiska uttryck och perspektiv måste också försvinna. Uttryck som lätt förekommer inom vissa idrotter, som t.ex. ”ni spelar som tjejer”, är kanske inte menade som nedvärderande men blir det indirekt och motverkar därför arbetet.
Det råder nu stor press på alla föreningar för att idrottsrörelsens jämställdhetsmål ska uppnås till 2025. Målet är att det ska ges lika möjligheter och villkor för att både utöva och leda idrott. Nästan hälften av alla idrottsförbund i Sverige har styrelser som består av mer än 60 procent män. Endast ett förbund har en kvinnodominerad styrelse och det är ridsporten.
Det är mycket som ska till för att idrotten ska bli mer jämställd och rättvis. Inställningen måste ändras och prioriteringarna måste fördelas lika. Jämställdheten måste samtidigt sluta att ses som kvinnofråga, utan ses som fråga som faktiskt gäller alla.