Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det?

Med anledning av Åsa Linderborgs nyutkomna bok Året med 13 månader pågår nu en debatt om hennes historieskrivning kring metoo. I en spalt som denna, om mitt magasin Opulens publicistik, är den diskussionen inte särskilt relevant. För vår räkning kan jag kort konstatera att Opulens stöttade metoo-kampanjen men även gav utrymme för problematisering. Under den heta hösten 2017 konstaterade jag också att den viktiga kampanjen redan hade solkats ned av tusentals användare på de sociala medierna och att det inte fanns någon anledning för seriösa medier att ge vika för dessa mobbfasoner.

Intressantare här, än sanningshalten i Linderborgs självprövning av metoo-journalistiken, är hennes rannsakan av Aftonbladets kultursida när hon förra sommaren avgick som dess chef. Under sina tio år hade hon ”lagt ner tonvis av timmar på ny svensk skönlitteratur och har en massa synpunkter som jag aldrig förvandlat till tidningstext.” Hur kunde det bli så? tycks hon mena. Liksom Linderborg undrar jag också varför kultursidesdebatter idag oftare inleds med att någon sagt något på Twitter eller skrivit nåt på en ledarsida än kring konstnärliga uttryck. Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det?

Som jag skrev före Opulens sommaruppehåll är den traditionella kultursidan också dagstidningens andra opinionsbildande sida, men har större fokus på idékritik och samhällsanalys medan ledarsidornas tyngdpunkt ligger på att kommentera dagspolitiken. Gränsdragningen dem emellan kan inte vara glasklar men under klickonomin verkar den nästan ha suddats ut.

I Opulens samsas dagskritiken med opinionstexter. Det är vad som skiljer ett brett kulturmagasin från låt säga en litteraturtidskrift eller recensionssajt. Dock handlar det om balans. Att tycka till om en uppmärksammad tweet ger onekligen i de allra flesta fall fler klick än en bokrecension men kulturjournalistiken kan inte alltid belysa de mest publikfriande ämnena. Lite till Opulens försvar vill jag ändå påpeka att det nu pågår en poesidebatt i magasinet, som faktiskt är det längsta meningsutbyte vår debattsida någonsin haft.

Som jag också skrev i den förra redaktörskolumnen kommer vi i höst satsa på att stärka dagskritiken. Framförallt vill vi nu fokusera på konst- och musikavdelningarna. Om du känner dig manad så tveka inte att kontakta kulturredaktör Clemens Altgård på kultur@opulens.se eller, om du känner någon slipad skribent, så tipsa gärna om oss. Under våra tre år har vi skapat ett brett dagligt kulturmagasin som vi är stolta över, men även Opulens kan förstås bli bättre.

”Utan att avslöja för mycket kan jag lova att Opulens till hösten fortsätter göra samma breda magasin, där dagskritiken samsas med opinionstexter, men att vi också kommer förstärka några av kulturavdelningarna”, skriver jag apropå att magasinet nu tar sommaruppehåll till den 17 augusti. Fortsätt läsa Kulturjournalistik mer än recensioner →

Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär omplaceras till en icke-skrivande tjänst. Det är trots allt rimligt att någon som sprider högerextremism inte tillåts vara ledarskribent på en ”oberoende liberal” tidning, menar jag.

Fortsätt läsa Rätt att omplacera Dr Jekyll och Mr Hyde →

Konflikten mellan Donald Trump och Twitter trappades upp idag fredag när en tweet från presidenten blockerades på grund av ”förhärligande av våld”. Många menar nu att Twitter serverat Trump ett effektivt vapen inför kommande presidentkampanj. Att han åter igen kan framställa sig som en underdog i heroisk kamp mot etablissemanget. Men vad är alternativet till att teknikjättarna börjar ta publicistiskt ansvar?

”Information wants to be free” var en devis som många av oss unga på 90-talet slängde oss med. I början av decenniet var jag aktiv i den nu nedlagda anarkistiska kulturtidskriften Kaos. En dag skickade Flashbacks grundare Jan Axelsson oss ett brev som uttryckte önskan om samarbete. De hade dock redan solkat ned devisen genom tvivelaktiga publiceringar och av att acceptera andras yttrandefrihet följer förstås inget publicistiskt krav att själv erbjuda offentlighet åt vad som helst. Så efter lite funderande tackade vi nej.

Till saken hör att detta var tiden före det stora genombrottet för internet och Flashback var liksom vår publikation en papperstidning. Med tanke på vad Axelssons skapelse skulle bli måste man så här i backspegeln konstatera att vår skepsis mot samarbete var välgrundad.

1994, samma år som Aftonbladet.se, startades den frihetliga nättidningen Yelah som jag sedan skulle engagera mig i. ”Information wants to be free” var alltjämt en fräsig paroll men när både seklet och millenniet var nytt började det globala nätverket för fritt informationsutbyte sakta förvandlas till att bli lika mycket en kommersiell marknadsplats. Att några, enligt ens egna subjektiva uppfattningar förstås, spred skit blev snart inte längre bara ett debattproblem. Den klickvänliga skiten hade blivit ett kapitalistiskt intresse och idag vadar vi i digitala hot, hat och rena lögner.

Konflikten mellan USA:s president och den sociala medier-plattformen Twitter började med att de senare faktagranskade två inlägg av Trump vilka försågs med korrigeringar. Igår torsdag svarade Trump med en presidentorder om sociala medier som ska göra att de inte längre har något skydd mot rättsliga påföljder.

Konflikten trappas nu alltså upp. När Trump idag kommenterar de pågående protesterna mot polisvåld i Minneapolis så hotar han med att militären kan komma att ingripa. ”Blir det plundring, blir det skott. Tack!”, twittrar presidenten. Twitter har nu försett inlägget med en varningsmarkör som gör att man måste klicka på det för att kunna läsa det. Inlägget kan heller inte gillas eller twittras vidare. Ifall man vill dela det är man tvungen att göra det med en kommentar.

Trump och den amerikanska radikalhögern har teknikjättarna Google, Facebook och Twitter att tacka för sina framgångar senaste åren. Presidentordern med anledning av missnöje med den minsta av dessa aktörer, Twitter, är med stor sannolikhet bara ett skrämselskott. Trump önskar knappast en trängre åsiktskorridor utan tvärtom vill han bibehålla rätten att få hota, hata och framföra lögner. Det vill säga, han månar om den radikala högerns främsta vapen i den politiska kampen. För skulle presidentordern om att göra teknikjättarna ansvariga för användarnas lögner, påhopp, och så vidare, skulle många av hans egna tweets raderas.

Så väl stora ekonomiska och politiska intressen som viktiga frågor för demokratin står på spel. Men det senare är inte lätta frågor. Å ena sidan ”information wants to be free” och å den andra – ska inte de stora teknikjättarna, idag viktigare för informationsspridningen än de traditionella medierna, inte ta något som helst publicistiskt ansvar? Är det rimligt att Facebook översvämmas av felaktig information om coronapandemin? Ska en twittrare kunna hota en annan användare till tystnad? Världens samlade rättsväsende har inte resurser att lagföra alla lögner, konspirationsteorier, hot- och hatbrott. Företeelser som vi för bara några decennier sedan inte utsattes för i de seriösa medierna.

Frågorna som nu blivit tydligare än någonsin kommer vi förmodligen att få brottas med under många år framöver. Vi som fortfarande önskar ett för demokratin konstruktivt samtal kan dock redan idag försöka skapa andra vägar ”bort från trumpismen och trollen”, som det hette i Opulens första pressmeddelande när vi startade för tre år sedan.

Sedan Opulens för två år sedan började publicera på Facebook igen har vi slutat annonsera där. Ändå växer vi. Men det hade förstås varit lättare för ett kulturmagasin på nätet om världens största sociala medieplattform vore en gnutta intresserad av kvalitetsjournalistik. Fortsätt läsa Facebook ointresserad av kvalitetsjournalistik →

Jag skriver om en tidningsbransch i kris och om avvägningen mellan att kunna nå ut brett med Opulens och få magasinet att överleva ekonomiskt.  Fortsätt läsa Även små tidningars journalistik kostar →

Producenterna anonymiseras och det blir upp till medborgaren själv att bedöma den enskilda artikeln, filmklippet eller vad det nu kan vara.” Jag skriver om ett problem för dagens journalistik. Fortsätt läsa Se till helheten! →

Opulens är ett kulturmagasin och konst är inte i första hand viktig för samhället utan för människan, Jag skriver apropå magasinets journalistik i pandemins tidevarv. Fortsätt läsa Nu är kulturjournalistiken viktigare än någonsin →

Att Opulens skulle ha blivit en plattform för högerextremister är förstås strunt. Däremot ställdes kritiska frågor kring bland annat klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar. Jag skriver som chefredaktör om en kontroversiell artikel i magasinets måndagsnummer. Fortsätt läsa Klickbeten och konsekvenser →

”Varför publicerar vi då personer vars värderingar till och med går på tvärs emot magasinets? För att det de skriver om har relevans för den journalistik vi vill göra och texterna i sig går i linje med vår publicistik.” Jag skriver apropå att vi publicerat kontroversiella personer på Opulens och jämför med den pågående bojkotten av Roman Polanskis senaste film. Fortsätt läsa Skilj på text och person →