En blogg värd namnet ska väl avsluta året med någon form av lista. Liksom ifjol avstår jag från att försöka rangordna årets ”bästa” skivor, filmer, böcker etc och nöjer mig med några nedslag i mina egna upplevelser av olika kulturyttringar under 2011. Så gott nytt år och god fortsättning! Här kommer årets…
…läsupplevelse: Ann Heberleins Ett gott liv. I samma veva som hennes självbiografiska Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva kom ut för två år sedan så försvann Ann Heberlein vilket skapade rubriker och löpsedlar. Hon återfanns sedan på ett hotellrum i Köpenhamn där hon planerade att ta sitt liv. I den här boken vaknar hon upp i ett annat hotellrum, i USA, och finner livet värt att leva. Ett gott liv har orättvist pekats ut som en hämndskrift mot den förra bokens förläggare och dess kvaliteter har därför kommit i skymundan. Med utgångspunkt från sin stund på jorden bjuder Heberlein här på en rad raka filosofiska betraktelser om sånt som klass, sanning, frihet, moral, kärlek osv. Det viktiga i livet alltså. Det är modigt och samtidigt underhållande.
…blogguplevelse: Fredik Edins Skumrask. Hans texter om konsumtion eller specifikt spotifieringen, som han kallar det, av hela samhället ger verkligen aha-upplevelser och vatten på kvarnen. Få kan så träffsäkert beskriva det många av oss misstänker – att det under kapitalismen inte finns några gratisluncher.
…bioupplevelse: Woody Allens Midnatt i Paris. Har inte sett många spelfilmer från 2011 än. Kommer sällan i väg på bio och ser mest äldre filmer hemmavid. Inte en av Allens bästa men hans filmer är ju ganska så lika varandra och gillar man honom så blir man inte besviken på denna. En skröna om en misslyckad författare som under en semester i Paris kastas bakåt i tiden och får möta en rad av världshistoriens stora författare och konstnärer, som Picasso, Hemingway, Dali, Buñuel och paret Scott och Zelda Fitzgerald. Självaste Gertrude Stein hjälper huvudpersonen, spelad av Owen Wilson, med hans skrivarvåndor. Det är en otroligt charmig historia, en fest för oss som gillar kostymfilmer, och att Allen själv inte har någon roll gör inget eftersom Wilson är regisserad till en yngre kopia av honom.
…teaterupplevelse: Malmö stadsteaters Prins Charles känsla. Liv Strömquists seriealbum var också en av årets läsupplevelser. Jag måste erkänna att jag var rätt skeptisk att det skulle gå att överföra de humoristiskt tecknade lektionerna i feminism till teaterscenen. Men det gick över förväntan. Precis som serierna bjuder komedin inte på asgarv utan snarare igenkännande skrock inför de absurditeter i vardagen och den patriarkala historieskrivningen som Strömquist är en mästare på att peka ut och förklara. Har du inte möjlighet att se pjäsen så har Sara Giese, som dramiserat och regisserat stadsteaterns pjäs, även gjort en version för Radioteatern.
…musikupplevelse: PJ Harveys Let England Shake. Det lättaste valet till denna lista då det i min bok är en av de starkaste skivorna på många år. Liksom för många andra av oss generationskamrater till Polly Jean misstänker jag. Vi som kanske grät över någon olycklig kärlek till tonerna från hennes första skiva, Dry från 1992, vilken kom just när vi tog våra första kliv in i vuxenlivet. Let England Shake har beskrivits som en politisk platta för sitt tema, brittisk krigsföring. ”What is the glorious fruit of our land? / the fruit is deformed children / what is the glorious fruit of our land / the fruit is orphaned children”, sjunger hon exempelvis på The Glorious Land. Men i sången England beskrivs också kärleken till hemlandet. En sorgkantad kärlek som gör budskapet än starkare. Och så rösten då, ja vi har väl alltid kallat den drabbande va?
