Arkiv

Utmanande nypremiär får anrik vänstertidning

Den utomparlamentariska vänstertidningen Brand har under sin hundratolvåriga historia utkommit med olika utgivare och i olika skepnader och takt. Efter att ha legat nere ett par år har ett löst nätverk aktivister nu plockat upp den svarta fanan.

De senaste decennierna har Brands kanske främsta funktion varit informationsutbyte mellan olika aktivistgrupper. En roll som den nya redaktionen säger sig vilja kliva ur, både på grund av att nätets framväxt minskat behovet av en sådan tidning men också av politiska orsaker. För att bryta aktivistmiljöernas isolering från vänstern och sociala kamper i en bredare bemärkelse.

Premiärnumret är ett tjockt magasin med limmad rygg och läckra illustrationer samt serier av bland annat Liv Strömquist och Lars Sjunnesson. Temat är Gemenskap. Ett översatt kapitel ur den franska boken Det stundande upproret utgör, som jag tolkar det, någon slags teoretisk bakgrund till temanumret. Brands ansvarige utgivare Mathias Wåg menar i sin introduktion att det är ett försök att ”återupptäcka den befriande potentialen i gemenskapen”, den gemenskap som uppstår i revolten, sabotagen etc.

Bokens anonyma författare framhåller organiseringens vikt men menar samtidigt att det är meningslöst att engagera sig i ”den ena eller andra folkrörelsen, i den ena eller andra återvändsgränden på den yttersta vänsterkanten, eller i det senaste kvartersprojektet”.  Kritiken mot parti- och fackföreningsbyråkrati, organisationer överhuvudtaget, och framhållandet av spontaniteten är inga nya toner från den autonoma vänstern. Senast hörde jag dem i Pluribus förlags utmärkta antologi Tillsammans som kom i vintras.

Men i Det stundande upproret finns en, i alla för mig, ny melodi som talar till oss många vänstersvennar vars vardag oftare korsar konsumtionstemplen än aktivistmiljöerna. Vi som kanske betalar våra fackliga kontingenter och emellanåt marscherar under någon banderoll men annars desillusionerat tiger still. ”Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån”. Vackert men härifrån då?

Ja, mot den formella organisationen ställs organiserandet av gemenskaper som inte definieras genom medlemskap utan ”den anda som ger dem liv”. Men den okorrumperade kollektivitet som uppstår i exempelvis en strejk, ockupation eller demonstration går förstås också lätt förlorad när den tillfälliga protesten ebbat ut. Kajsa Ekis Ekman problematiserar just detta i artikeln ”Kravallen – en kollektiv förälskelse”, de mest insiktsfulla vänsterradikala rader jag läst på många år.

Efter dessa tre inledande artiklar till temanumret lyckas ett skickligt redaktörskap hålla tråden genom vitt skilda artiklar om allt från husockupationer och demonstrationer till vetenskapsvärlden, det offentliga rummet och fildelning. Ett premiärnummer så genomtänkt, utmanande och antisekteristiskt att den borde återfinnas på nattduksbordet hos varje svenskspråkig med hjärtat till vänster. 

 

Comments Closed

Kommentarer är stängda.