Arkiv

Värnlösa barns dag

I den nederländska renässansmålaren Pieter Bruegels naturscenerier är människorna tillfälliga besökare i den storslagna årscykeln där död och liv aldrig blir personliga dramer. Kasta en hastig blick på hans Mordet på de oskyldiga och det är mycket möjligt att "landskapsmålning" blir det första intrycket.

Men titta lite närmare. Vad är det som pågår? En byamarknad? Nej, det är julens stora folkmord. Det är Värnlösa barns dag. Jesusbarnet är nyfött och stjärntydarna, de vise männen, har fått i uppdrag att söka reda på Judarnas konung i Betlehem och därefter underrätta Herodes. Men de fullföljer inte sin uppgift:

När Herodes märkte att han blivit lurad av stjärntydarna, blev han ursinnig och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer (Matteus 2:16-18).

Josef, Maria och barnet hann undan Herodes knektar men glädjens högtid slutar ändå i blodbad. Bruegel väljer dock att inte skildra dramatiken och lidandet när marknaden blir slaktplats. Med fågelperspektivet fokuserar han på de kala träden, de vita hustaken och den mörka himmelen framför det som utspelar sig mellan de små gestalterna i den vita snön. Har man exempelvis sett Bruegels skildring av de enkla men stolta böndernas liv i Bondbröllop så förstår man att ovanifrånperspektivet inte har någon elitistisk eller nihilistisk mening. Snarare manar den oss att titta närmare, anstränga oss ytterligare för att se det mänskliga lidandet.

Glädjens högtid är den helg på året då många känner ensamheten som starkast. Tidningarna brukar traditionsenligt avhandla detta ämne vid jul. Ett år såg jag det också på närmare håll…

Anna var en av de gladaste och spralligaste tjejerna i min högstadieklass. Jag kände henne inte så väl, men på rasten en gång sa hon fnittrande att jag hade en söt stjärt och så nöp hon mig där bak. Hela situationen har etsat sig fast i minnet på ett så tydligt och positivt sätt som bara en osäker tonårsyngling kan tillskriva en sådan bagatell i livet.

Anna var blek som snö. På det suddiga konfirmationskortet går det knappt att urskilja mer av hennes utseende än de blodröda läpparna då allt annat – hår, hy och klädsel – gick helt i vitt. Ju närmare vi kom examen i nian desto oftare skolkade Anna och hennes vita hy började nu anta en allt mer gulaktig ton. Bakom fräckheterna och det spralliga doldes en tragedi vilken jag aldrig helt fått reda på orsakerna till. När vi sedan hade tagit examen och många av oss fortsatte vidare till gymnasiet så skulle jag aldrig mera träffa Anna.

Men så, vid jul den första terminen i gymnasiet, fick jag höra att Anna mådde dåligt. Att hon var intagen på någon slags klinik. Någon vecka senare var hon död. Alla vi gamla klasskamrater träffades igen på begravningen. Sedan dess har jag inte träffat dem igen. Den officiella förklaringen var att Anna ådragit sig en svårartad förkylning. Men ryktet berättade att hon hade tagit allt för många av de dödliga preparat som Marknaden tillhandahåller. För Anna blev Marknaden sannerligen en slaktplats den där julen.

Men vi kan inte skylla på Marknaden. Det är bara ett abstrakt samlingsnamn på fysiska och virtuella mötesplatser där allehanda varor vägs och mäts och till slut byter ägare. Med fågelperspektivet synes transaktionerna inte heller mera dramatiska än interaktionen mellan Bruegels små figurer i snön. Det blir omöjligt att nysta upp alla de förbrytelser som äger rum där nere.

Det stora i livet upptäcker man förstås där nere på marken och det kräver att man betraktar sina medmänniskor som jämlikar i skala 1:1. Man behöver inte göra avkall på de stora perspektiven för att i mötet med den Andre, medmänniskan, plocka av sig västerlandets bakvända kikare genom vilka individerna ses krympa till kollektiva kategorier som ras, klass, kön etc. Tvärtom behövs det fullskaliga mötet för att vi ska kunna organisera oss och bjuda motstånd. Där finns nämligen växtkraften för den närmast globala samsyn som ändå existerar; att varje värnlös människa som slaktas är ett oändligt värde till spillo.

Folkmordens pöblar är inga demoner från underjorden utan människor, utav kött och blod, som enögt betraktar världen ovanifrån.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.