Julen är här och snart kommer rapporterna om hur mycket klirr i kassan köphysterin orsakar i år. Varefter vi som seden bjuder förfasar oss och säger att nästa år, ja nästa år ska vi banne mig konsumera mindre.
En och annan kanske lyckas men så länge vårt samhällssystem består kommer konsumtionsfesten knappast upphöra. Inte ens under ett år med finanskris.
Snarare spinner kapitalismen allt snabbare och gör allt, även mellanmänskliga relationer som kärlek, till varor. Julen har som ingen annan högtid blivit snärjd av konsumtionssamhällets lockelser. Sprit, snask och kött behöver inte delas kristligt hos den västerländska medelklassen. Alla får tills de spyr. Och i julens centrum står inte längre flyktingarna kring krubban i stallet. Nej, julens centrum är stunden då en hednisk rövare i rött knackar på dörren. Under året har han på vårt uppdrag stulit varor i syd vilka han nu fryntligt delar ut. Klappar inslagna i ton av papper vilket betingar en regnskog eller två. Sedan kommer som sagt den traditionsenliga ångerveckan då vi lovar bättring…
Medelklassen dominerar idag västerlandets kultur och har därmed den självpåtagna rollen att diciplinera samhället. Medelklassen vill äta nyttigt och göra kloka ekonomiska beslut. Som motbild finns bilden av de andra samhällsklasserna vilka oansvarigt och hämningslöst njuter och slösar. Förr kunde de diciplinerande klasserna exempelvis förfasa sig över hottentottarna eller de inhemska arbetarna vilka åt och drack, rapade och kopulerade på samma hejdlösa sätt som det annars bara var den riktiga överklassen förunnat även om det förstås var ädlare drycker i deras glas. Idag utgör kanske dokusåpadeltagarna någon slags liknande motbild. Medelklassen köper kvällstidningarna för att i förtjusning kunna ojja över deras ogenerade exhibitionism och njutningslystnad är en av de vanligaste ingredienserna för att skapa dramatik i dessa TV-serier.
Passus: Som en historisk ironi berättar skvallerrubrikerna idag ofta att de där som heter saker som Robinsson-Roban, Big Brother -Linda eller Idol-Markus synts och hörts på någon kändiskrog kring Stureplan. Samma hak som prinsessan Madelaine och de andra i den verkliga överklassen brukar skapa rubriker om när de blir sugen på att offentligt inmundiga sin champagne och kaviar inför pöbeln.
Medelklassens förfasan är självförsvar men innehåller också en hel del avund. Det diciplinerande livsidealet håller förstås inte helt ut och behovet av extas och frosseri är allmänmänskligt. Julen blir en säkerhetsventil som tillfälligt släpper på trycket. Under ritualiserade former tillåter de alltså sig själva att frossa. Efteråt kan medelklassen höra mediernas rapportering om handelns höga omsättning under julhelgen och rysa lite över att de själva bidrog till galenskapen. För vad ska barnen tänka? Vad är det för slags uppfostran egentligen? Att lägga ner tusenlappar på presenter när julen ju ska vara om inte andligen så i alla fall en social fostran då de nära och kära samlar kraft inför kommande års stress i det moderna samhällets digitaliserade grottekvarn.
Den medvetne konsumenten passar medelklassens botgöringsiver utmärkt. Lite gott gör förtås eko- och rättvisealternativ etc. men den enskilde konsumenten löser inte världssvälten och räddar ingen regnskog. Julångern är en moralistisk indignation marginellt mer trovärdig än ”Tänk på barnen i Afrika och ät upp din mat!”. Endast heliga män och kvinnor i de religiösa skrifterna står ovanför mänskliga behov. Bortser vi från prislapparna på klapparna så finns också en klassöverskridande aspekt under julens ritualiserade frosseri. Oavsett samhällsstatus: Vi är bara människor. Vi avlar inte obefläckat och ingen Davidsstjärna lyser bara för dig eller bara för mig. Nej, innerst inne är vi alla kålsupare av samma skrot och korn.
Frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att vi njuter av tjuvsamhällets frukter – stöldgodset från andra medmänniskors arbete. Det är inte i första hand ohämmat frosseri vi bör förfasa oss över och rikta vårt engagemang emot utan det kapitalistiska samhällssystemet.