Nog har du hört om alla vänstertidskrifters nära förestående död? Vad är sant och vad är falsk marknadsföring, hur kunde denna situation ha undvikits och hur går vi vidare? Det undrar jag och Magasinet Konkrets vd Behrang Kianzad.
I förra veckan beslutade riksdagen om det nya mediestödet. Beslutet har föregåtts av massiv kritik från tunga remissinstanser och en rad nödrop och kampanjer från framförallt vänstertidningar som kommit att bli helt beroende av stödet.
Det gamla presstödet var rättighetsbaserat och uppgick till 750 miljoner i fjol. Det vill säga de tidningar och tidskrifter som uppfyllde vissa kvantitativt mätbara kriterier hade rätt till stödet. Däremot var det gamla stödet just inte optimerat för en digital samtid, inte heller var det optimalt att tidskrifter med rasistiska och nazistiska profiler också kunde ta del av ett allmänt stöd för att garantera vederhäftig samhällsdebatt.
Det nya stödet är inte längre rättighetsbaserat, utan delas ut efter mer kvalitativa bedömningar och klubbades efter en utredning av Mats Svegfors som tillsattes av den förra regeringen. De viktigaste intentionerna är teknikneutralitet och att stödet kommer att premiera nyhets- och lokaljournalistik, där man har tonat ned den traditionella ambitionen att stödet skulle stävja så kallade ”blinda fläckar”. En ambition som innebar att en rad specialtidskrifter kunde stöttas.
Dock är det viktigt att minnas att de största mottagarna av presstödet, som i sin tur delas upp i flera olika typer av stöd som driftsstöd, redaktionsstöd, stöd för lokal journalistik och viss tidningsdistribution med mera aldrig har varit smala tidskrifter.
Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet är de största bidragstagarna. Såväl 2022 som 2023 fick de vardera 40 miljoner kronor i driftsstöd. Utöver det fick de bägge tidningarna förra året också distributionsstöd på 3,2 respektive 4,4 miljoner kronor. Flera lokala morgontidningar ligger på runt 20 miljoner och Aftonbladet samt Expressen fick av någon anledning i fjol ca 6,3 miljoner vardera i redaktionsstöd. Vilket är intressant när det rör två av Sveriges största tidningar, där dessa miljoner nog hade kunnat finansiera 10 kvalitativa tidskrifter i ett helt år.
Dagens vänstertidningar är liksom Magasinet Konkret riksmedier med samhällsjournalistiken i fokus. Det är ännu ovisst hur stödet i praktiken kommer att falla ut i detalj innan regeringen utarbetat föreskrifter till myndigheten för press radio och TV och innan EU-kommissionen godkänt förslaget. Därför är det svårt att sia om hur ödesdigert detta verkligen kommer att vara för vänstertidningarna. Förutsättningarna är också olika, vilket kommer att förklaras nedan.
Dagens ETC har idag närmare 21 miljoner i mediestöd men de har också, enligt egen utsago, på kort tid fördubblat antalet prenumeranter. Nu kampanjar de för att gå från dagens 20 000 prenumeranter till 36 000 enligt egen uppgift. Det låter inte omöjligt med tanke på att det finns förslag på övergångsregler i hela fem år innan det nya stödet helt slår igenom.
Till skillnad från nästan alla andra tidskrifter från vänster och progressivt håll har ETC rejäla ekonomiska resurser för att bedriva marknadsföring och kampanjer på sociala medier. Trots att ETC skickar ut två till tre mejl per vecka om att undergången är nära förestående och hela tidningens existens är hotad, så rör det sig vid en jämförelse med publikationer som Arbetaren, Flamman, Internationalen, Syre, Offensiv, Proletären etcetera, om falsk marknadsföring.
Bara på Facebooksidan för Jörgen Astonson, vänsterns så kallade största influencer, har ETC under de senaste åren annonserat för tiotusentals kronor.
Faktum är att ETC har finansierat Jörgen Astonsons inlägg om att prenumerera på ETC. Därmed så har man kunnat nå många Facebook-konton via Astonson, vilket dels fått Astonson att bli ”vänsterns största influencer” dels genererat tusentals prenumeranter för just ETC. Win-Win för båda och visst låter det som en vettig strategi.
Men ETC har också själva annonserat på Facebook för drygt 600 000 kronor bara under de senaste 90 dagarna (22 augusti – 19 november 2023), därutöver har ytterligare 119 000 kr spenderats på Jörgen Astonson. De övriga vänster/progressiva mediernas spenderingar framgår nedan i tabellen, varför ETC:s ständiga budskap om nära förestående undergång känns allt mer falskklingande när man har råd att spendera drygt 700 000 på 90 dagar på Facebook alena.
Så mycket lade vänstertidningarna på annonser på Facebook senaste 90 dagarna, i tusental kronor.
Flammans politiska chefredaktör Leonidas Aretakis skrev i ett nyhetsbrev under hösten att den ”blåbruna regeringen” bestämt sig för att skära bort 76 procent av stödet till tidningar som Flamman, det som torrt kallas ”rikstäckande fådagarstidningar”.
På sin kampanjsida skriver Flamman att tidningen går bättre än någonsin men också att ”nästa år kan vi i värsta fall gå fem månader utan stöd, och vi kan ännu inte vara säkra på att vi alls kommer att få några pengar i slutändan.”
Kampanjens mål är att samla in 300 000 kr för den första tiden. En blygsam siffra och bara efter några dagar hade de samlat in en tiondel. Samtidigt så står Flamman Vänsterpartiet ytterst nära, såpass att tidskriften närmast kan betraktas som en partitidning, där före detta chefredaktörer som Aron Etzler och Emil Lindahl Persson numera är partisekreterare respektive organisationschef, även om tidningen formellt är oberoende.
Flamman, grundad 1906, har numera drygt drygt tre miljoner i mediestöd. Förutom att partiet rimligen har ett intresse av att tidningen överlever borde en sammanslagning med Internationalen inte vara omöjlig. Internationalen ägs av Socialistisk Politik. Tidigare utlästes SP “Socialistiska Partiet” men idag är det en organisation som i likhet med deras tidning stödjer Vänsterpartiet. Om viljan finns vore det inte omöjligt att slå ihop Flamman och Internationalen.
Arbetaren har i år nästan tre miljoner i mediestöd. Tidningen ägs av den syndikalistiska fackföreningen SAC sedan starten 1922 och står därmed helt utanför partipolitiken. Till skillnad från Flamman är det därför svårt att tänka sig att också denna anrika tidning kommer kunna eller vilja att slå sig ihop med någon annan tidning eller få stöd av partivänstern.
SAC äger dock en fastighet i hjärtat av Stockholm, på Sveavägen 98, via Federativs förlagshus AB. Fastigheten har ett marknadsvärde på ett antal hundra miljoner kronor får man förmoda, så visst kan resurser frigöras för Arbetarens överlevnad. Arbetarens svar på neddragningarna är en kampanj för att finansiera grävande journalistik med målsättningen att få in 180 000 kr. I skrivande stund har de fått in nästan 50 000.
Som sagt vet ingen i nuläget helt vad det nya mediestödet kommer innebära. Att de gamla vänstertidningarna står inför en tuff tid kan vi dock räkna med.
För den största och de mest anrika vänstertidningarna torde emellertid inte några nedläggningar vara nära förestående. Om inte vilja hos ägare och närstående organisationer saknas förstås.
Magasinet Konkret startades i våras och har därför inte haft något presstöd sedan tidigare. Vi sticker inte under stol med att ett sådant vore önskvärt, däremot så bygger vi inte vår affärsmodell på statens nyckfulla generositet, något som alla andra verkar ha byggt sin affärsmodell kring.
Vi förlitar oss hellre på att vi publicerar material som vår målgrupp vill läsa och betala för. Med tanke på att högerprofiler som Katerina Janouch och Joakim Lamotte drar in miljoner på swish genom förtal, lögner och idioti, så borde en så kallad vänster som ideligen beklagar sig över den mediala högerdominansen kunna göra rätt för sig och stötta det som man vill ska överleva på kort och lång sikt.
Att det råder en ohälsosam konkurrens om en ytterst liten målgrupp som traditionellt intresserat sig för det som publicerats i sedan länge etablerade vänstermedier torde vara helt uppenbart. De flesta av medierna har inte förnyat sig. De har inte adresserat frågor som samtiden brottas med som exempelvis gängkriminalitet, migration, vettig ekonomisk politik (bortom att ta över fabrikerna och ta från de rika). Se där förklaringar till att man har svårt för att få prenumeranter. Detta i en tid där fascismen ständigt firar nya segrar. Ironin är dess värre total.
Det är en brist på nytänkande och en total avsaknad av ödmjukhet inför den egna prekära marginaliserade tillvaron som utmärker dessa etablerade vänstertidningar. Lägg därtill det fullständiga ointresset för att bilda en enhetsfront eller att länka och kommentera varandras material oftare. Det skulle vara möjligt att arbeta med ett gemensamt annonsförsäljningsnätverk och ja, det finns många andra idéer som hade kunnat rädda vänsterpressen i sin helhet. Sekterismen är dock förståelig då man slåss om i stort sett samma lilla krets av vänstersinnade medelklassläsare. Men att Konkrets inträde på scenen med något undantag, framförallt en famös drapa i tidningen Arbetet, mötts av kompakt tystnad, trots att vänsterröster ideligen efterlyst ett nydanande vänstermagasin, visar att denna del av medievärlden är ännu mer osund än vi tidigare kunnat ana.
Magasinet Konkrets ekonomiska förutsättningar är långt ifrån så idealiska som hos många av de så kallade mediekamraterna. Vänstermedier vilka i månader nu ropat varg och i ett specifikt fall ägnat sig åt falsk marknadsföring.
Givetvis önskar vi att alla progressiva medier överlever och får ett större genomslag i den offentliga debatten. Vi tror att mycket vore vunnet om vi kunde börja samarbeta över publicistiska och ideologiska gränser samt länka till och kommentera varandra i högre grad. Det är dags att lära sig något av högerns alternativmediers metoder. En alternativhögerpress som idag är mångdubbelt större än vänstermotsvarigheten. Högerframgångar som förklaras av att samarbeten och konsolideringar varit legio.
Men innan det är dags för mer organiserade samarbeten behöver vi nog först tydliggöra våra skillnader och faktiskt börja kommunicera med varandra i en större omfattning. Det räcker inte med att mötas ibland på olika interna mässcener.
Magasinet Konkret har som bekant haft sin kanon riktad mot den etablerade pressen, extremhögerns kanaler, konspirationsmiljön etcetera. Nu vänder vi blicken mot vänstermedierna och ämnar nagelfara dessa med samma kritiska ögon framöver.
Vi kommer inte tveka när det gäller att peka ut vad vi uppfattar som tillkortakommanden, journalistiska och ideologiska, hos mediekamraterna och vi förväntar oss att behandlas på samma sätt. Vi tror nämligen att samarbete förutsätter att vi först synliggör publicistiska och politiska meningsskiljaktigheter.