Regeringen backar samtidigt som Timbros chefsekonom försvarar öppenhet och mänskliga rättigheter samarbetar hans organisation med krafter som vill stänga gränser.
Vad händer i Tidögänget och i högern vad gäller Migrationspolitiken? Under regeringens presskonferens idag fredag meddelar de att tonårsutvisningarna stoppas och att spårbyte ska bli möjligt igen. Den massiva kritiken mot den vansinniga migrationspolitiken verkar ha givit effekt och även inom högern har det pyrt.
DN hade i förra veckan en intervju med Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch som gråter i ett vardagsrum med 18-åriga Fidan för att hon riskerar att skickas till Azerbajdzjan och ett arrangerat äktenskap. Han talar om den “psykiska katastrofen”. Han talar om moral. Han talar om att höger-vänsterskalan har omdefinierats, men att han själv står kvar, som en liberal fyr i ett hav av omorienterade, allt brunare får.
Det är rörande. Det är mänskligt. Det är också en aning förvirrande.
För samtidigt har ”liberala” Timbro ett samarbete med ärkekonservativa Oikos, tankesmedjan som gjort det till konstform att definiera nationen snävt och migrationen som ett existentiellt hot. Ena handen skriver om öppna samhällen. Den andra skakar hand med dem som helst vill stänga dörren och regla den med internationell rätt på utsidan.
Kopsch menar att det är “moraliskt fel” att hindra människor från att söka ett bättre liv. Han efterlyser amnesti och ärlighet: säg att politiken får hårda konsekvenser och stå för det. Det är ett sympatiskt krav. Transparens är demokratins syre.
Men här blir det intressant på riktigt. När näringslivets tankesmedja talar om fri rörlighet för arbetskraft, är det då en rättighetsprincip eller en produktivitetsstrategi? Är människan mål eller medel? Liberal teori svarar det första. Arbetsmarknadslogik tenderar att luta åt det andra.
Och medan chefsekonomen ifrågasätter kopplingen mellan migration och gängvåld – korrekt nog, eftersom den sällan belagts med kausal stringens – har hans egen organisation parallellt normaliserat samarbeten med krafter som bygger hela sin politiska dramaturgi på just den kopplingen.
Så här står vi: en chefsekonom som upptäckt människan bakom statistiken. En tankesmedja som säger sig försvara det öppna samhället. Och ett samarbete med en aktör vars projekt riskerar att tänja på just de internationella konventioner som skyddar människor som Fidan.
Det är möjligt att höger-vänsterskalan har ritats om. Men folkrätten ligger kvar där den alltid legat. Den är inte en känsla. Den är ett åtagande.
Och i slutändan är frågan inte var man placerar sig på en skala, utan om man står upp när principerna kostar. Där avgörs om liberalism är en böjbar teori eller en ryggrad.