Den som inte dansar är inte svensk?

Från höger till vänster finns i den svenska partipolitiken en stark övertro på staten. Moderaterna har nu lagt fram ett förslag på ett så kallat "invandrarkontrakt". Med hot om indragna bidrag ska invandrare tvingas tillgodogöra sig svenska lagar och värderingar.

Å ena sidan lever vi i en sällsynt kollektivistisk nation med krav på individen att hysa kulturellt färgade värderingar som också innefattar vidskepligheter som ”att göra rätt för sig” och traditionell kärnfamilj. Det gamla Sverige. Å andra sidan har vi minoritetsrättigheter vilket möjliggör att i viss mån bryta loss öar från vårt avlånga land och skapa små samhällen i samhället. Det mångkulturella Sverige.

Man kan leva ett helt liv inom Svea rikes gränser utan att någonsin hukande hoppa jämfota kring en lövad fallos med händerna viftande vid öronen. Men mångkulturalismen är inte oproblematisk. Ta ett konkret exempel som månggifte. Utanför städernas feministiska subkulturer är det idag svårt att se månggifte som en reform som kommer främja jämställdheten i det mångkulturella Sverige. Ändå kan man ifrågasätta det legitima i att staten ska fortsätta att lägga sig i något som så tydligt borde vara individens rätt. Att i frihet få knyta kärleksband. Band i plural om man så önskar.

Och trots rubrikerna om utanförskap och segregering förekommer det, som alltid i mänsklighetens historia när kulturer möts, förstås också en sund gräsrotsintegrering utan etnocentriska anspråk eller till följd av statliga påbud. För allvarligt talat. Inte kommer med lag framtvingade underskrifter på det så kallade "invandrarkontraktet" betyda ett jota för integrationen. Det är uppenbart ett utspel för galleriet i moderat syfte att blidka de väljare som fluktar åt sverigedemokraterna.