Frossandets högtid närmar sig. Därmed också den traditionsenliga konsumtionskritiken i media vilken brukar infalla under mellandagarna, när eftertankens julångest lägrar såväl slott som koja. 

Men liksom julhandeln drar igång allt tidigare tjuvstartade Birger Schlaug igår med ett inlägg mot ”vulgärshoppingen”.

På Aftonbladets debattsida skrev Schlaug att ”bankerna erbjuder höjd kredit, Fredrik Reinfeldt uppmanar oss att konsumera som vanligt och Mona Sahlin vill ge oss extra barnbidrag inför julen.” Med klimatet och Bertrand Russels frihet bortom den ekonomiska processen vill Schlaug få oss att kapa affärskedjornas kedjor.

Bloggosfären hyllas i de flesta läger, därtill jämt och ständigt. Visst har den också betytt mycket för allas rätt att ta plats i den offentliga debatten. Men nog kan den kanske vanligaste kritiken mot  ”gammelmediernas” journalister också riktas mot bloggarna – att de gärna springer i flock. Inte helt oväntat fick Schlaugs antikonsumtion snart glada tillrop på nätet. Frågan är om denna samstämmiga veklagan gör någon verklig skillnad.

För jag tror de flesta i denna klagokör är smärtsamt medvetna att den enskilde konsumenten inte löser världssvälten eller räddar någon regnskog. Julens traditionella konsumtionsånger är en moralistisk indignation marginellt mer trovärdig än ”Tänk på barnen i Afrika och ät upp din mat!”

Fast kanske kan den i alla fall fungera som emotionellt bränsle till de gemensamma politiska lösningar som problemen kräver.