Jag har blivit en kepskille. Eller kanske kepsgubbe. Det rätta begreppet ligger nog i betraktarens ögon. Hur som helst. Det slog mig häromdagen när Citys fotograf kontaktade mig för att ta bilder till denna krönikespalts nya layout. Min första tanke var då: Keps! Måste ha keps på fotot denna gång!
Utomhus känner jag mig numera naken utan min huvudbonad. Motvilligt är det väl därför bara att erkänna att jag hyfsat sent i livet skaffat mig någon slags stil. Det är ingen originell och exklusiv sådan, utan snarare svenssondiskret och som tillskansas för 49:90 på H&M, men ändå. Och varför inte? Att vilja bli uppskattad för sitt utseende är trots allt allmänmänskligt.
Under de senaste decennierna har allt som handlar om just yta, som smink, mode och trender, varit några av de mest växande journalistiska ämnena. Från att ha varit förpassad till medier med låg status som damtidningar har de via kvällstidningarna blivit rumsrena med ett täckningsområde som det är få ämnen förunnat. Såväl herr- som seriösa morgontidningar har idag så kallade stilexperter som kolumnister och låter modereportagen ta gott om plats under veckosluten.
I fredags rämnade så den sista vallen. Sveriges Radios P1 – public service finrum – hade premiär för modemagasinet Stil. I det första programmet var framförallt modeikonen Jane Birkin i fokus men vi fick också höra hur Brett Andersen – sångaren i Suede – tappade sin stil samt hur det traditionella androgyna idealet i gayvärlden bytts mot skäggiga och kraftiga medelåldersmän. Det var rappt och roligt med omisskännlig prägel av den alltid lika skarpa programledaren Susanne Ljung.
Men. Jag kan ändå inte varför våra licenspengar ska gå till program om de mest ytliga i folks livsstilar – utseendefixering, konsumtionshysteri och sexuell objektifiering – när all annan media redan översvämmas av dessa fenomen. Kändisdesignern Camilla Thulins agitatoriska försvar om att ”hitta en egen stil” på något sätt skulle vara motsatsen till utseendefixering kändes falsk. Liksom den kulturhistoriska fernissan och Susanne Ljungs bedyran att Stil ”riktar sig till såväl modeintresserade som till de som tycker att mode och livsstil är trams”. Måhända var detta ämnat att lugna oss i den kulturintresserade medelklassen vilken utgör P1:s hemmapublik men slikt tal får mig snarare att osäkra min revolver.
För snus är snus om ock i gyllne dosor och någonstans måste public service våga dra en gräns i sin strävan att vara bredare än en ladugårdsdörr. En okritiskt positiv inställning till smink och mode är som programidé, eller borde vara, lika angeläget för public service som att sända porr.
Nej, som synes blev det ingen keps. Krönikörkollegan Andrzej visade sig inte bara bo i samma stadsdel som undertecknad samt ha ett snarlikt skägg. Han har dessutom en likadan keps! Jag verkar alltså redan tappat stilen.