På onsdag kväll inleds European Social Forum. Demoniseringen av de radikala grupper som planerat arrangemang utanför forumet döljer så väl makthavarnas som forumrörelsens egna problem.
Fyraåringen är sammanbiten och stirrar framför sig. Han är rädd. Varför är polisen så dum? Min fru och jag mumlar undvikande där vi sitter nedtvingade på marken med hans fem månader gamla lillasyster i famnen.
Malmö den 21 april 2001. Vi har deltagit i en demonstration med anledning av EU:s finansministermöte i staden när lagens väktare plötsligt attackerar. ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, att visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg”, skulle en polisman förklara i en rättegång efteråt. I Göteborg i juni, vid EU-toppmötet, spärrade polisen oprovocerat in hundratals aktivister på en skola med, senare bevisat, falska påståenden om att där skulle finnas vapengömmor. Det blev den tändande gnistan för de största kravallerna i Sveriges moderna historia.
Nu på onsdag börjar European Social Forum i Malmö. Ett gigantiskt solidaritetsmöte där det förväntas delta tjugo tusen personer. Åter igen målas hotbilder upp i media. Bilder som förstås efteråt kommer att legitimera eventuella polisiära övertramp. Hotet? Det finns grupper som "ställt sig utanför" forumet. Och?
Den globala forumrörelsen startade just 2001, i brasilianska Porto Alegre i januari. Mer än sju år har alltså förflutit och trots hundratusentals deltagare på de olika sociala forumen som därefter hållits har jordklotet inte blivit ett bättre hem för människa och djur. Snarare tvärtom: Terrorism och kriget mot terrorism, miljökatastrofer och politisk klimatkoma har präglat världen därefter. Några talar om att forumen drabbats av sotdöden. Att udden blivit slö när etablissemanget kramar ihjäl dem. Och visst kan man tycka att det ligger nåt i det när exempelvis ESF i Malmö låter ett kommunalråd hålla i välkomsttalet!
Så några radikala grupper har valt att "ställa sig utanför". I ett löst nätverk de kallar ESF 2008 Action Network. Inte för att konkurrera eller bråka med det officiella forumet utan för att skapa utrymme för radikala frågeställningar och aktioner som de menar annars inte skulle fått plats. Det är inget märkligt med det. Så funkar det i en demokrati.
Kritiken mot de sociala forumen är kanske berättigad. Men samtidigt kan man fråga sig hur skarp en rörelse kan bli som spänner från religiösa samfund till militanta antifascister? Det är väl dessutom i vardagen – på arbetsplatsen, i skolan och grannkvarteret – som de avgörande striderna står och inte på massjippon med prominenta talare och läckra artistuppbåd? De förhoppningar den unga forumrörelsen ingav hos världens solidaritetsrörelser var överdrivna. Snarare än någon slags antikapitalistisk enhetsfront får man se evenemangen som aktivisternas firmafester eller vidareutbildningar. Trivselhelger som förhoppningsvis gör lite nytta och ger inspiration, nya kontakter och lärdomar.
Därtill är det ett ypperligt tillfälle att via media förmedla just den bredd den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen har och därmed locka fler att engagera sig efter tycke och förmåga. Men som i alla mediadiskussioner kring utomparlamentarisk politisk aktivism så ligger fokus alltså åter igen på våld. Tröttsamt men frågan är ändå svår att undvika. Alla som tänkt litet längre än de pamfletter som tillhandahålls av den egna ideologiska böjelsen inser att det inte är en lätt diskussion. För medierna gäller det nu att inte som 2001 falla för makthavarnas svartvita sanning.
På sin plats är därför en motbild till det "hot om våld" som sägs spridas på nätet inför forumet i Malmö och särskilt till gatufesten på fredag. De egna förslagen från ESF 2008 Action Network på vad man kan ha med sig till festen:
Gatkritor, megafoner, konfetti, vänner, några termosar med kaffe, sprayburkar, en trave med brända filmer att dela ut, ett stort leende, dina föräldrar och barn, banderoller, pengar på mobilen, ett gott humör, ballonger, hembakat, något du tänkt på, flaggor, en vilja att förändra, picknick-korgen, texthäfte om du vill sjunga eller rappa, dövörat mot polisen, extra vattenflaskor, hemlagade piroger och sist men inte minst dansskorna.
Liksom ESF i stort låter det alltså trevligt. Men det där rådet med att ta med ungarna: Nja, jag och frugan tänkte lämna dem till mormor och morfar i Småland. Vi är drygt sju år senare fortfarande lite nojiga över oinbjudna i uniform.