Mitt intresse inför premiären av Erik Fichetlius hajpade dokumentär Ordförande Göran är ljummen men jag tittar ändå. Och Perssons illa dolda aversion mot Bildt väcker trots allt mitt intresse.

För hur kommer det sig att Göran uppfattar Carl som så olik sig själv? Jag menar: Två jämnåriga svenska män vilka vigt sitt liv åt samma yrke och dessutom tillhörande en exklusiv skara som nått dess högsta svenska position – statsministerposten. Låter i mina öron som om de har en del gemensamt.

Aversionen mot Bildt verkar handla om olika klassbakgrunder men är det verkligen så enkelt? Jag kommer att tänka på mina barndomsvänner.

En gång var vi oskiljaktiga. Tre grabbar uppväxta på samma gata i industristaden Sundsvall. Tre grabbar med drömmar som flög högt. Så olika – en advokatson med pappans portfölj full med fermentaaktier, den andres farsa var bilmekaniker och jag själv född i något slags mellanskikt med autodidakt tidningsmurvel till far – men ändå så lika. För vi lämnade allt det där för kollektiv gemenskap i renoveringsobjekt i universitetsstaden. Hyran finansierades av strökurser i humaniora och vi åt pasta och drack hemgjort vin.

Ironin blev självklart vårt främsta politiska vapen och ”Hoppa neråt är roligare än att klättra uppåt” vårt motto. Vi såg oss som bohemer och sket i konventionerna. Den enda tradition vi höll för helig var pisspausen i den anrika borgerliga studentföreningens trappa. Var och varannan kväll efter de av skattebetalarna subventionerade studentölen.

Persson och Bildt hoppade som bekant inte neråt. Tidigt började de istället klättra och inte ens decennier av framgångar verkar mätta deras makthunger. En av dokumentärens hetaste sekvenser är från en TV-debatt där Persson läxar upp aristokraten Bildt. ”Kom inte och tala om det svenska klassamhället med mig – jag är uppvuxen i det”. Som om en människa vore statisk från vaggan till grav. Som om årtionden vid den  politiska maktens allra fetaste gryta inte skulle påverkat Ordförande Göran.

Nej, jag och mina två barndomskumpaner hoppade inte heller neråt. Men vi gjorde gudbevars inte lika storstilade karriärer som Persson och Bildt. Till yttermera visso kan jag anföra att min radikala ungdoms eld ej helt falnat. Men fakta är följande: En av oss är egenföretagare och bosatt på Östermalm. Den andre har fått finkulturjobb som stiftsantikvarie. Och själv läser jag dagligen kurserna för bostadsräntorna i morgontidningen.

Ordförande Persson ger visserligen en mer sympatisk bild av buffeln Göran. Men till sina memoarer borde nog Persson ägna sig åt en del självrannsakan av sin resa från arbetarhemmet i Katrineholm till godset i Sörmland. För i det politiska eftermälet av statsministrarna Persson och Bildt är det svårt att tillskriva mer än retoriska skillnader i synen på det alltjämt bestående klassamhället.