De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara. Fortsätt läsa Sluta ducka och dalta!
Debatten om Rasmus Paludan påminner om den mångåriga kring Lars Vilks menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark. I den förra talas det om blasfemilagar trots att ingen förespråkar det, liksom ingen heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.
Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte akut hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt.
När högerextremister eller en koranbrännande tossig dansk härjar ställs dock ofta frågan om yttrandefrihetens gränser, mer specifikt om när uttryckta åsikter ska bedömas som hets mot folkgrupp. Rasmus Paludan har inte varit otydlig om sitt ärende och det handlar knappast om att han vill smäda religionen. Inför den första koranbränningen i höstas sa han exempelvis till tidningen Nyheter Idag att människor från Mellanöstern ”aldrig kommer att fungera med den svenska kulturen.” Det är människor med ett särskilt ursprung och trosuppfattning, inte en bok, som är hans måltavla och rimligen borde detta kunna prövas i en domstol.
Debatten om Paludan påminner om den mångåriga kring den i höstas tragiskt förolyckade konstnären Lars Vilks (som för övrigt gjorde ett utmärkt jobb som Opulens utsände på förra Venedigbiennalen) och hans rondellhund. Få konstnärer i Sverige har nog på samma tydliga sätt delat landets opinionsbildare i två läger. Det ena, företrädesvis vänsterlutad, menade att Lars Vilks hade rätt att kränka vem han vill men att hans uppsåt var tvivelaktiga, ja rentutav främlingsfientliga. Det andra, med liberaler i spetsen, menade att intentionerna är ovidkommande och att yttrandefriheten måste försvaras ovillkorligen.
Många hårda ord har fällts under åren även om dessa två lag alltså är överens i den grundläggande frågan. För ingen, eller ytterst få i alla fall, har ju hävdat att Vilks får skylla sig själv och att skattemedel inte borde slösas på att värna hans liv. Ingen, eller ytterst få i alla fall, har heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.
Ändå menar det ena lägret, det högerlutade även om det nog finns såväl blåa som röda i bägge lagen, att ifrågasättandet av just Lars Vilks konst är ett svek. Det är ett märkligt resonemang. Minns ni när Skånepartiets ordförande Carl P Herslow för några år sedan bidrog med en egen Muhammedteckning och för det åtalades för hets mot folkgrupp? I samband med åtalet kallade liberalen Björn Lagerbäck Skånepartiet för ”en liten isolerad sekt”. Varför gällde inte den villkorslösa kampen för yttrandefrihet Herslow?
Konstnärer har ingen politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare. Min poäng här är att förr eller senare kommer den mest principfasta yttrandefrihetskämpen att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar.
De flesta som hördes i debatten kring Vilks var tillskyndare av så väl det sekulära som det mångkulturella samhället. Borde inte debattens fokus oftare ligga där istället för i onödiga väderkvarnsfajter? Med ett sekulärt synsätt är det visserligen i sin ordning att håna religiösa föreställningar men om man vill främja mångkulturell samlevnad så kan det finnas också politiska tolkningar av exempelvis Vilks som är nog så viktiga i debatten.
I den tröttsamma debatten kring Paludan är fokuset ofta lika skevt och det hojtas från höger och vänster om ”att vi inte ska ha blasfemilagar”. Något ingen enda etablerad opinionsbildare, i alla fall inte vad jag sett, förespråkat.
Vilka artiklar önskar läsarna? Vilka artiklar vill vi publicera? Det är två grundläggande frågor för varje publicist, men min tidning Opulens har ärligt talat alltid haft ett betydligt större fokus på den andra frågan.
I en intervju när vi startade för fem år sedan fick jag frågan om vilken målgrupp magasinet riktar sig mot. Jag svarade att vår målgrupp så här i början är alla svensktalande i världen. Våra tio tusen unika besök i veckan är visserligen inte pjåkigt för ett kulturmagasin men det är ju ganska långt från målsättningen jag, måhända lite ironiskt, satte.
Ambitionen att inte låta klickjakten bli en allt för stor frestelse har också funnits med från början och finns till och med inskriven i Opulens publicistiska idéförklaring. Samtidigt vill jag som alla andra publicister att våra artiklar blir lästa. Helst av så många som möjligt. Uthängningar och sexskandaler etcetera är förstås inga alternativ för oss men kulturjournalistikens opininionsbildande roll ger vissa möjligheter. Vassa och gärna namnkunniga krönikörer har varit och är därför viktiga för att dra till oss läsare.
En tjusning med att göra tidning är de oväntade reaktionerna. I början på året publicerade vi Gunnlaúgur Magnussons helgessä Tiden och vattnet. En personlig och mycket välskriven text. Fast lång och ämnet – hur hav, sjöar och vattendrag är en väsentlig erfarenhet i de flesta människors liv men att förhållandet till vatten skiljer sig åt beroende på var man bor – är knappast vad man förknippar med ordet ”klickbete”. Att den skulle få, med våra mått mätt, så många positiva reaktioner var en glad överraskning.
När jag nu tittar på den senaste månadens mest lästa artiklar så stämmer de heller inte helt med det, i alla fall för mig, förväntade. Den mest lästa är en nyhetsartikel om att en stödkonsert för Ukraina, med folkmusikgruppen Södra Bergens Balalaikor, fått ställas in i Uppsala efter en hatkampanj. Den näst mest lästa är visserligen just en opinionskrönika, Myra Åhbeck Öhrmans om hur hon lärt sig älska vindkraft, men på tredje plats finner jag åter igen något oväntat – Elin Stadenbergs helgporträtt av romandebuterande Sebasthian Wilnerzon Thörn.
Så ursäkta min förvirring, vilka artiklar önskar egentligen ni läsare? Utan att lova något, vi måste ju också vilja publicera, så hör gärna av er till mig på red@opulens.se. Om sånt ni vill se mer av eller mindre. Eller om texter ni tycker saknas i Opulens.
Även om det är svårt att avgöra mediebildernas sanningshalt borde hur vi förhåller oss till bilderna vara enklare tycker jag. Det vill säga med en sund skepsis. Fortsätt läsa Kan vi lita på bilderna från kriget?
Några lästips med länkar från veckans publiceringar på Opulens. Fortsätt läsa Tre tips från Opulensveckan
Generellt kan man alltså inte säga att svenska medier saknar förtroende hos folket även om det finns bevakningsområden och grupper av medborgare där de traditionella nyhetsmedierna inte står högt i kurs. Fortsätt läsa Att medierna saknar förtroende är fake news
Nu ger vi ut en ny Poeter mot krig. Överskottet från försäljningen av boken kommer gå till Ukrainas folk” Fortsätt läsa Nu ger vi ut bok till stöd för Ukraina
Oron för falsk information i media ökar liksom villigheten att betala för trovärdig journalistik enligt en ny undersökning. Positiva nyheter förstås men jag menar att de sociala mediebubblorna är ett lika stort problem.
”Spridning av falska nyheter har varit en ständigt aktuell fråga under pandemin och når nya höjder när vi nu dessutom går in i valåret”, säger Daniel Hamrin på magasintjänsten Readly i ett pressmeddelande. Enligt en ny undersökning från Readly är varannan svensk orolig för falsk information och ungefär lika många säger sig vara villiga att betala för trovärdig journalistik. Kanske våras det för betaljournalistiken alltså. Men så kallade fejknyheter är bara ett av de problem som finns i dagens medielandskap.
Med de sociala mediernas framväxt har vi som i allt högre grad börjat konsumera nyheter i linje med våra egna övertygelser. Utan att vi kanske alltid tänker på det skapar vi mediebubblor då länkar från de vi följer och vars inlägg vi gillar på Facebook, Twitter etcetera hamnar högst upp i våra flöden. Det handlar inte bara om att folk undviker traditionella medier och istället får sin information från så kallade alternativa kanaler. Även nyheter från ett och samma medium delar sin väg från avsändare till konsument på samma vis.
Som om denna segregering ej vore nog så illa väljer vi ibland dessutom medvetet att lyssna bara med ena örat.
Enligt undersökningen från Readly är 45 procent av svenskarna oroade för falsk information. I jämförelse med att bara 16 procent inte alls är oroade. Majoriteten tror dessutom att fejknyheter kommer öka under de närmaste åren. Idag betalar ”15 procent av respondenterna i Sverige för verifierade nyheter” enligt undersökningen men ytterligare 36 procent är villiga att göra det.
Den ökande oron för rena fejknyheter är fullt förståelig. Samtidigt bör vi alltså vara vaksamma över att den nyhetsinformation som når oss i många fall är filtrerad genom vår egen sociala mediebubbla. Att betalningsvilligheten ökar är bra. Men att betala för de medier som bäst passar ens egen världsbild är visserligen mänskligt men om det är den enda journalistik man konsumerar är det inte hela lösningen.
Opulens fyller fem år. Jag skriver kort om magasinets tillkomst och målsättning. Fortsätt läsa Opulens fem år
”Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas?” Jag skriver om vilka frågor som är intressanta för oss på kulturmagasinet Opulens under det valår som snart drar igång på allvar.
“Trollkonton som trakasserar, hånar och förlöjligar sina politiska motståndare på ett sätt som Hanif Bali skulle skämmas över. Men det är inte ryska trollfabriker som ligger bakom. Det är Svenskt Näringsliv som i år lägger 200 miljoner kronor på att få fram högerns agenda i valet.”
Inför förra valet uppmärksammade Jan Scherman rapporten Pengarna bakom samhällspolitiken på Aftonbladets kultursida. En granskning från Arenagruppen och LO som belyste en skriande diskrepans, där idéföretagen till vänster med sina tio miljoner endast förfogade över en tjugondel av högerns resurser. Det här har förstås avgörande betydelse för vilka frågor som tar plats i medierna under ett valår.
Högerpartiernas valbudget brukar alltid vara dubbelt så stor som vänsterpartiernas. Lägg därtill ovan nämnda miljoner, som dessutom är mer än vad högerpartierna tillsammans lägger under en valrörelse, så blir skillnaden än större. Och utanför valbudgeterna, särskilt när det gäller medierna, ser det inte bättre ut.
Av de traditionella dagstidningarnas ledarsidor är fyra av fem borgerliga. Om vi räknar upplagor är skillnaden ännu större och därtill har vi ju de nya så kallade alternativmedierna, där många av de stora aktörerna är högerpopulister eller rentav dito extremister.
Under valåret kommer kulturmagasinet Opulens, liksom tidigare, givetvis att i första hand fokusera på kulturpolitiken. Men utrymme kommer också finnas för idédebatten och de grundläggande demokratiska frågorna. Hur våra medier fungerar är en sådan fråga och de ojämna resurserna är problematiska. Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas? Har kulturjournalistiken en särskild utjämnande uppgift för debatten? Hur påverkas dagskritiken?
Ja, det finns många frågor för ett kulturmagasin att fundera kring under ett valår. Även om du i våra spalter kanske inte kommer att finna många entydiga svar hoppas vi i alla fall kunna belysa en del av de centrala frågorna.
