Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism. Jag skriver apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.

Det pågår en intressant debatt om huruvida nationalism är förenlig med en kristen värdegrund. Den startade med ett inlägg i Expressen av biskop Fredrik Modéus där han starkt kritiserade Tidöavtalet. Modéus menar att detta nationalistiska samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna och regeringen går på tvärs mot en kristen syn på solidaritet.

Sverigedmokraterna plockade upp handsken och sedan har debatten spritts till ett otal medier. Bland annat skriver teologiprofessor Joel Halldorf att för kristendomen är ”människans identitet som Guds barn mer fundamental än hennes nationstillhörighet.”

Kulturmagasinet Opulens publicistik vilar ju inte på någon religiös grund. Men på ett liknande vis som SD:s kristna kritiker argumenterat i den pågående debatten menar vi att en kulturjournalistik värd namnet också är omöjlig att förena med nationalism. I grunden handlar det också om vår syn på konsten.

”Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.” I min helgkolumn denna vecka skriver jag apropå den kommande riksdagsomröstningen om grundlagsändring.

Sent ska vi syndare vakna. På onsdag förväntas riksdagen rösta igenom en grundlagsändring som innebär betydande försvagningar av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsgrundlagen. Eftersom det är en grundlagsändring krävs två riksdagsbeslut med val emellan och riksdagen röstade ja första gången redan i våras. Något som rimligen borde väckt debatt redan då, i alla fall från oss som jobbar inom media, men den kritiken har i stort sett uteblivit tills nu, i elfte timmen.

Den nya lagen om utlandsspioneri möjliggör fängelsestraff på upp till åtta år för de som röjer hemligstämplade uppgifter vilka kan skada Sveriges relationer med andra stater eller mellanstatliga organisationer. Det betyder att anskaffar- och meddelarfriheten vid behov kan upphävas och att både journalister och deras uppgiftslämnare kan dömas. Med andra ord får makthavarna ett kraftfullt vapen för att tysta den fria journalistiken.

Alla remissinstanser inom medievärlden – som Publicistklubben, Svt, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Myndigheten för press, radio och tv – har liksom Integritetsskyddsmyndigheten varit kritiska. Fyra chefredaktörer på Bonniers skriver i sitt gemensamma remissvar att lagförslaget påminner om de inskränkningar i tryckfriheten som infördes efter nazisternas maktövertagande 1933. Senaste tiden har kritik sent omsider även formulerats mer offentligt, på dagstidningarnas opinionssidor. ”Galet – ska nya lagen gå under radarn?” löd exempelvis rubriken till Stina Oscarsons debattinlägg i Svenska Dagbladet i onsdags. Och ”Granskande journalistik riskerar att bli olaglig” var överskriften för Dagens nyheters ledare i torsdags.

Att lagförslaget flugit under radarn har uppenbart med Sveriges ansökan om Natomedlemskap att göra. Grundlagsändringar brukar beredas av en parlamentarisk kommitté men har denna gång varit en enmansutredning. Samtliga partier utom Vänsterpartiet och Liberalerna röstade i våras för förslaget. Men när Sveriges Radio nu, inför den avgörande omröstningen, försökte få kommentarer av de partier som ställde sig bakom denna för demokratin så viktiga förändring så avböjde samtliga. Skandalöst är väl det minsta man kan säga om det.

Den tidigare kritiken medförde att det i propositionen nu talas om att uppgiftslämnandet inte är ett brott om det ”med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarligt”. En till intet förpliktigande tuggummiformulering alltså som i förlängningen kan innebära att det är själva ”skadan”, det vill säga hur främmande makt upplever en publicering, som avgör brott eller ej. Som Stina Oscarson skriver så är det från och med nästa år alltså inte otänkbart att det blir ”Erdogans reaktion på låt säga en publicering om övergrepp på kurder som kommer avgöra om publiceringen är försvarlig eller blir klassad som spioneri.”

Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.

”Det råder inga tvivel om vad det högerextrema partiets framgångar i riksdagsvalet i hög utsträckning beror på. Vi som värnar om ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle måste nu prioritera nya mediestrategier.” Jag skriver apropå resultaten från Maktbarometern 2022.

Årligen sammanställer Medieakademin den så kallade Maktbarometern, data över vilka svenska konton som lyckas bäst på Twitter, Instagram, Facebook och Youtube. I år har för första gången även plattformen Tiktok tagits med i undersökningen. Politiskt blir högerkantringen allt starkare med Sverigedemokraterna som de stora vinnarna.

Twitter är den minsta av de fyra plattformarna men där har opinionsbildarna kanske den starkaste positionen. Bland de 100 största kontona har högern 44 och vänstern 20. Bland de fyra med allra mest räckvidd och som väcker störst engagemang står alla till höger med Carl Bildt på förstaplats följt av Hanif Bali, Ebba Busch och Ivar Arpi.

Endast på Instagram är vänstern något starkare. Men den bildbaserade plattformen är ju inte särskilt lämpad för politik och på den absoluta toppen finns Joakim Lundell. Influeraren som också ingår i kontot ”Familjen Lundell” som toppar Youtube. Även på Tiktok är det influerare, tillsammans med humorkonton, som dominerar.

”På den sociala plattform som är störst i Sverige har den svenska högern lyckats tveklöst bäst, både i förra riksdagsvalet och i det senaste”, skriver Medieakademin om Facebook. Där har Sverigedemokraterna gått från en andraplats ifjol till en förstaplacering i år och partiledare Jimmie Åkesson kommer trea vad gäller flest delningar, likes och kommentarer.

Med alla de fem plattformarna inräknade hamnar Sverigedemokraterna på andra plats, endast influerarna Joakim och Jonna Lundell är mäktigare. Det råder inga tvivel om vad det högerextrema partiets framgångar, särskilt bland yngre, i riksdagsvalet i hög utsträckning beror på.

Vi som värnar om ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle måste nu prioritera nya mediestrategier.

”De tar varje tillfälle i akt till att vrida diskussionen till att kretsa kring deras käpphästar, det vill säga invandring och islam.” Jag skriver om det förgiftade sociala medielandskapet. Fortsätt läsa Ständigt dessa högertroll →

”Förslaget kan minska godtycket och förhoppningsvis kommer en sådan breddning också nyhetsproducerande kulturmedier till godo.” Jag skriver om branschorganisationen Sveriges Tidskrifters krav på en ny mediestödsutredning. Fortsätt läsa Rimligt med ny mediestödsutredning →

 ”Det är bara vita på bilden, är inte nysvenskar välkomna?” ”Det är ni som är antidemokrater!” ”Varför demonstrerar ni aldrig mot antisemitism?” Efter att jag lade ut ett foto på Twitter i tisdags kväll har replikerna haglat. Nu ger jag svar på tal.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Det är en sanning med modifikation. I tisdags tog jag ett foto och så många tokiga tolkningar av en bild har jag aldrig varit med om. Fotot var på en manifestation mot rasism på Möllevångstorget i min hemstad Malmö. Snabbt sammankallad och med anledning av valresultatet. Jag twittrade ut fotot med orden: ”Just nu: Stor manifestation mot rasism på Möllevångstorget i Malmö. #val2022”.

Då blev det liv i luckan.

Å ena sidan fick tweeten tusentals likes, å den andra hundratals kommentarer varav de allra, allra flesta var negativa. De rent hatiska, om att vi demonstranter är vidriga svin osv, svarar jag givetvis inte på. Men har heller inte tid att enskilt svara de i många fall inte rimliga, men ändå inte otrevliga, twittrarna. Så här kommer svar på de vanligaste kommentarerna (läs: tolkningarna) av bilden vilka jag själv formulerar i fetade påståenden eller ledande frågor.

”Det är ni som är antidemokrater!” Nej, kära högertroll. Att demonstrera mot rasism med anledning av högerextremismens framgång är inte detsamma som att förkasta valresultatet. Sverigedemokraterna är de enda egentliga valvinnarna och det får vi givetvis acceptera. Det finns dock fler sätt att uttrycka sin röst i en demokrati än att lägga några valsedlar i urnan vart fjärde år. Landets antirasister bör nu höja sina röster och idag lördag kommer det återigen vara protester i landets tre storstäder. Det får DU acceptera.

”Varför protesterar ni aldrig mot de gängkriminellas skjutningar?” Det ena utesluter inte det andra och det ordnas faktiskt  regelbundet manifestationer mot våldet i Malmö. Särskilt känslomässigt stark minns jag att den på Gustav Adolfs torg var, efter att femtonåriga Ardivan Diaa Samir mördats i Rosengård. Dessa manifestationer har däremot sällan den politiska laddning att det blir rubriker i riksmedia så du har nog helt enkelt missat dem.

”Det är bara vita på bilden, är inte nysvenskar välkomna?” Eh, zooma in bilden eller skaffa nya glasögon om det nu är så viktigt för dig att konstatera hudfärgstoner. Har du fortfarande svårt att se nyanserna kan jag trösta dig med att andra mest verkar sett ”latinamerikanska exilkommunister”, IS-folk och kurder på detta foto.

”En större samling arbetsskygga bidragstagare än på den här bilden får man leta efter.” Här får jag lägga in en brasklapp innan jag svarar. Möjligtvis har de som är inne på detta tema gjort en statistisk undersökning på plats, det vill säga på Möllevångstorget i tisdags kväll. Men om så inte är fallet så får vi anta att dessa kommentarer är antaganden utifrån deltagarnas partipolitiska sympatier, vilka förstås i hög grad ligger vänsterut. Svt:s valundersökning för 2022 visar att SD har högst antal väljare, hela 57 procent, som är arbetslösa eller lever på sjuk- alternativt aktivitetsersättning. Men att hävda att detta skulle göra deras röster mindre värda är en sunkig människosyn som inte hör hemma i en demokrati.

”Varför demonstrerar ni aldrig mot antisemitism?” Denna och framförallt närliggande frågor om antalet judar i tisdagsmanifestationen samt varför det inte syns någon Israel-flagga på fotot, är förstås helt utanför ämnet. Men detta är Malmö och ni från yttersta högern försitter ju aldrig chansen att i stort sett vilket sammanhang som helst försöka rikta diskussionerna om stadens problem med antisemitism. Hur som helst. Jag har gått i flera Kristallnatten-demonstrationer och kippavandringar mot antisemitism här i hemstaden och Malmö är nog den kommun i landet som gör mest i arbetet mot judehatet vågar jag påstå.

”Partiet Nyans är det verkliga rasistiska problemet!” Ja, vad ska man svara på det? Ordna en manifestation själv! Fast det vet ju både jag och vilket slumpvis valt högertroll som helst att det inte kommer att hända. Reaktionära Nyans är ett pytteparti men visst, vi kommer nog att få ta den matchen också.

Som man brukar säga: Äntligen kan jag gå ut med detta! Vi redaktörer på Opulens tar över magasinet från de nuvarande ägarna och driver verksamheten vidare i eget bolag.

Ekström & Garay förlag köpte Opulens för två år sedan, ett år efter att de startade. De har under den första tiden expanderat kraftigt och behöver nu fokusera på kärnverksamheten, att ge ut böcker. Kulturjournalistik är ju ingen lukrativ verksamhet och vi har en tuff tid framför oss. Men i nuläget innebär detta inga förändringar och vi kommer fortsätta med utgivning sex dagar i veckan.

Förlaget och magasinet kommer fortsätta samarbeta, exempelvis med annonser. Även om det kommer bli en del betungande administrativt arbete som redaktionen tidigare sluppit finns det trots allt vissa positiva poänger med bodelningen.

De som följt oss under åren har förhoppningsvis uppskattat magasinets publicistiska oberoende under de två tidigare ägarna. Att vi nu kommer fortsätta verksamheten på egna ben tror jag kan förstärka vårt så kallade varumärke. För kan en tidnings oberoende vara starkare än om den drivs av ett producentkollektiv?

Opulens förlag är namnet på bolaget, vilket ägs till lika delar av oss webb-, kultur- och chefredaktörer, som nu driver magasinet vidare. Vill du stödja Sveriges första och enda dagliga kulturtidning så tar du en prenumeration! Det kostar 39 kr/mån och har aldrig varit mer angeläget än nu.

Med en premium-prenumeration får du tillgång till våra låsta artiklar, 30 procent rabatt på över 850 nyutgivna böcker från Natur & Kultur, tre månader gratis film och biobiljetter från Draken Film, samt får delta i våra återkommande skrivtävlingar.

Läs mer om Opulens Premium HÄR!

De mest brännande värderingsfrågorna under ett valår bör förstås göra avtryck också på tidningarnas kultursidor, men bör inte kulturella uttryck och kulturpolitiken lyftas i högre utsträckning? 

I måndags drog vi igång Opulens efter sommaruppehållet under vilket vi endast publicerat ett par artikelserier. Dels den dagliga Radio 208 om 60- och 70-talens hitlåtar och så på lördagar novellvinnarna från vår tävling i våras. Nu är alltså ordinarie utgivning igång igen och årets första Opulensvecka har ju sammanfallit med valrörelsens slutspurt. Ett sammanträffande som osökt reser ett par frågor kring dagens kulturdebatt.

I skrivande stund toppas Aftonbladet Kultur, på nätet, av en artikel om Sverigedemokraternas ruttna valfläsk att riva en bro mellan Rinkeby och Ursvik i Stockholm. Och högst upp på Expressen Kulturs sida återfinns kritik mot att klimatpolitiken är en så nedprioriterad fråga i årets valrörelse. Missförstå mig inte. Bägge ämnena hör hemma inom kulturjournalistiken och de mest brännande värderingsfrågorna under ett valår bör självklart göra avtryck också på tidningarnas kultursidor.

Men varför inleds kultursidesdebatter idag allt oftare med politiska utspel, eller att någon sagt något på Twitter eller skrivit nåt på en ledarsida och så vidare än kring konstnärliga uttryck? Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det? Under ett valår blir det också tydligt att det finns ett område med beslutsfattare på såväl kommunal, regional som riksdagsnivå – kulturpolitiken – som lyser med sin frånvaro.

Som jag påpekat tidigare i Opulens är den traditionella kultursidan också dagstidningens andra opinionsbildande sida, men har större fokus på idékritik och samhällsanalys medan ledarsidornas tyngdpunkt ligger på att kommentera dagspolitiken. Gränsdragningen dem emellan kan inte vara glasklar men under klickonomin verkar den nästan ha suddats ut.

I Opulens samsas dagskritiken med opinionstexter. Det är vad som skiljer ett brett kulturmagasin från låt säga en litteraturtidskrift eller recensionssajt. Dock handlar det om balans. Att tycka till om en uppmärksammad tweet ger onekligen i de allra flesta fall fler klick än en bokrecension men kulturjournalistiken kan inte alltid belysa de mest publikfriande ämnena.

Under hösten kommer mitt magasin Opulens att fokusera på kärnverksamheten, det vill säga recensioner, porträtt, satir, essäer, krönikor etc. Fortsätt läsa Tillbaka till kärnverksamheten →

Stora delar av journalistkåren besitter faktiskt ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när storstadsglasögonen upplevs för suddiga. Denna vecka vill jag lyfta fram den svenska sommarstugan.

De negativa medietrenderna för landsbygden har pågått i åratal. Efter alla tidnings- och lokalredaktionsnedläggningar har en stor del av befolkningen hamnat i medieskugga. Det finns inget som antyder att den trenden skulle vända inom en nära framtid. Därför tror jag vi inom branschen skulle kunna vara bättre på att ta avstamp från den verklighet av landsbygden vi ofta känner bäst till, det vill säga våra sommarstugor.

Svenskarna sägs vara ett folk med hjärtat i landsbygden. Det är en sanning med modifikation. De flesta av oss bor idag i städerna. Storstadsregionerna växer för varje år medan landsbygden utarmas i samma takt. Undersökningar visar att Sverige är ett av de länder i västvärlden där urbaniseringen går snabbast. Något som i och för sig skapat en myt eftersom det inte nödvändigtvis är till storstäderna flyttlassen går. Jämförelsen med andra länder haltar också lite eftersom i Sverige är också orter med fler än 200 invånare tätorter. Men 85 procent av de svenska kommunerna tappar i alla fall idag ungdomar till större städer.

Hur som helst har fortfarande nästan hälften av svenska folket på något sätt tillgång till en sommarstuga. Som de själva, släktingar eller bekanta äger. Bland landets journalister torde den siffran vara ännu högre. För många av oss utgör våra fritidsfastigheter både rekreationsområde, släktgård och hembygd av den enkla anledningen att många sommarstugor en gång i tiden byggdes på ställen dit vanligt folk kunde ta sig. Det vill säga på natursköna platser i anslutning till de orter där släktingarnas hem låg och ibland fortfarande ligger. Ofta inte längre bort än att man kunde gå, cykla eller ta offentlig lokaltrafik dit.

Mina barn är fjärde generationen på vår sommarstugeö, den femte generationen på bruksorten, i Holmsund utanför Umeå. Trots annalkande världskrig satte mormor och morfar det första spadtaget 1939. Innan dem och en granne fanns på vår ö bara ett par fiskebodar. De skulle dock följas av många fler. Längs stränderna på denna och på öarna runt omkring samt i hela Sverige skulle det snart poppa upp rader av stugor. Välfärdssverige tog efter kriget fart på allvar och ett eget sommarhus, om än litet och sparsamt med bekvämligheter, blev inte ouppnåelig lyx ens för vanliga arbetarfamiljer på landsbygden.

Detta är en tillgång för svensk journalistik. Nej, jag menar förstås inte att vi journalister ska jobba när vi har semester i våra sommarstugor (vilket jag och många av oss visserligen gör) eller att vi ska göra fler reportage om stuglivet. Jag vill bara uppmärksamma att stora delar av kåren faktiskt besitter ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när storstadsglasögonen upplevs för suddiga. När idag fyrtio procent av Sveriges journalister bor i Stockholm och tio procent på Södermalm, och den utvecklingen verkar fortsätta, blir både rötter och levande kontakter med landsbygden allt viktigare.