Vi måste tänka om, pröva andra strategier och prioriterar en högst konkret journalistik. Vi pekar ut och namnger, vi sparkar uppåt och avlivar myter. Jag skriver om magasinet Konkrets publicistik.

Vad jag kan minnas har jag varit på ett endaste mingel för kulturarbetare. Om man inte räknar montermingel på Bokmässan i staden Göteborg (det finns andra bokmässor), där vem som helst som befinner sig i lokalerna kan tränga sig fram för lite gratisvin. Denna enda gång inträffade för cirka tio år sedan och utspelade sig just i landets näst största stad och på rikets näst bästa bokmässa (finns som sagt andra och Littfest i Umeå slår dem alla).

Det var alltså en sådan där lite finare tillställning med gästlista och jag råkade vara kompis med den arrangerande förläggarens dotter. Där bjöds på ostron, vilket jag varken förr eller senare ätit, och champagne i de mängder man orkade med. Jag erkänner. De där slemmiga blötdjuren inmundigade jag betydligt mindre av än gratisdrickat. Så jag kräktes på bussens toalett på vägen hem till Malmö.

En som verkar mingla mycket är Johannes Klenell, kulturredaktör på tidningen Arbetet. En tjänst som kanske inte låter så mingelvänlig, utan mer som att man förväntas besöka arbetsplatsbibliotek och ABF-evenemang. Men Arbetets redaktion är belägen i kungliga huvudstadens absoluta centrum och människan är ett flockdjur. I torsdags skrev Klenell om det senaste minglet, en champagnebaluns arrad av Piratförlaget, och om sina möten där med Jan Guillou och andra kulturkändisar (kanske inte behöver nämna fler, av dessa känner folk i allmänhet nog bara till Guillou).

Det riktigt märkliga här är dock inte vilka den gamla LO-tidningens kulturredaktör väljer att umgås med utan att han hade valt bort ett annat mingel, en PR-byrås sommarfest i Stockholm, för då hade nämligen hans text blivit som magasinet Konkret, ”tom, gubbstruttig och hähä:ande”.

Ur vår synvinkel är det kanske inte konstigt att just det vi beskylls för, raljerande, är vad vi läser in i meningar som att Magasinet Konkret påminner Klenell om hans eget åldrande. Hans fascination över sin egen person är måhända en spegling av den ironiska generationens livshållning samt sentida personfixering och diverse influencer-fenomen. Utmärkande för de flesta av våra medverkande är att de sällan eller aldrig skrivit om sin egen person. Bara där skiljer sig Konkret från de flesta samtida publikationer.

Nå. Hela Klenells resonemang bygger på en enda krönika av vår medarbetare Carl-Michael Edenborg. Eller halva krönikan, den del där teologen Joel Halldorf kritiseras i ironiska ordalag. Det känns orättvist, för att inte säga huvudlöst, att utifrån det hävda att vår usp (unique selling point) är ”en bunt femtioåriga män som ska plocka ned folk som förhävt sig.”

Till att börja med är hälften av våra fasta medarbetare kvinnor och lejonparten av de hundrafemtio texter vi hunnit publicera sedan magasinet startades för några veckor sedan har inte skrivits av oss som råkar vara just femtioåriga män. Vad den så kallade twittrande klassen sedan väljer att ranta om kan vi inte styra över.

Vi väljer heller inte att ”plocka ned” random personer som ”förhävt sig ett par pinnhål”. Vi ger oss på allt och alla med makt – företag och statliga institutioner, politiker och journalister, sekter och världskyrkor, höger- och vänsterpersoner. Det där sista, liksom att Konkret ägs av oss redaktörer, är en av de saker som skiljer en verkligt oberoende progressiv tidning från de andra.

Det är således inte i den LO-ägda tidningen du kan läsa Aysha Jones kritik av rasism inom fackföreningsrörelsen. Det är inte på Klenells sidor du finner Behrang Kianzads dissekering av folkutbytesteorin och konspirationer om migrationspolitik
från en LO-ekonom vilken nyligen, i sin strävan att vinna tillbaka SD-röster, fullständigt passerade anständighetens gräns. Liksom Ulf Bjerelds påpekanden om det nonsens Magdalena Anderssons nationaldagstal, om “svenska värderingar”, innehöll så är det exempel på vad vi kallar konsekvent maktkritik.

Om denna text till äventyrs råkar vara den första du läser i Konkret så vill jag verkligen understryka att vi alltså inte avlossar våra salvor endast mot S- och LO-pampar, nej i nio fall av tio politruker kommer det vara något blåbrunt i siktet. Jag lovar. Helt enkelt på grund av den politiska och mediala dominans som extremhögern utövar och som har bitit sig fast.

Att Konkret skulle “väcka känslor”, som det heter i det här landet, visste vi långt innan vi sjösatte projektet. Det svenska medieklimatet är ju inte direkt anglosaxiskt eller kontinentalt. Att de blåbruna inte skulle gilla oss var förstås självklart. Att SVT redan efter några dagars tidningsmakande hotade med att anmäla oss var inte lika väntat, fast ändå helt okej. Men att en redaktör på en fackföreningstidning inte förstår mer av vår publicistik än vilket Twittertroll som helst säger en del om medieklimatet 2023.

Extremhögerns alternativmedier och spridning på de sociala medierna har fullständigt förändrat det svenska medielandskapet. Det har varit en avgörande faktor för vårt allt vidrigare samhälle med växande klyftor, rasism, stängda gränser etcetera. Att liksom finvänstern förnumstigt rya om ”kapitalismen” och andra abstrakta maktstrukturer kommer inte att förändra mycket. Vi som har startat det här magasinet har decennier av erfarenheter av publicistik bakom oss, där vi även försökt pröva det som prövas av andra progressivt sinnade magasin.

Vi måste tänka om, pröva andra strategier och det här magasinet har därför landat i en högst konkret journalistik. Vi pekar ut och satiriserar, vi kallar en potentat för en potentat, en pingstvän för just en pingstvän, och vi sparkar uppåt. Vi prioriterar design, vi prioriterar nya medier. Däremot inte sådant som du redan finner hos annan ”vänsterpress”.

Jag bangar sällan gratisvin. Men jag är osäker på om det förekommer några kulturbranschmingel i Malmö. Jag har i alla fall aldrig hört talas om slika stockholmska sedvänjor här, men vi har som bekant gott om andra trevliga sådana. Men, och det må låta som jag koketterar för vad är väl en bal på slottet och så vidare, det är faktiskt inte för att få mingla med kulturfolket som vi har dragit igång det här tidningsprojektet.

Att mingla på sin fritid kan väl vara trevligt men vårt oberoende magasins självpåtagna redaktionella uppgift är att mangla.